Som att det inte räcker med de psykosomatiska problem jag nämnde i mitt förra inlägg… nu kan vi lägga till järnbrist som en också. Tog tester hos en gynekolog förra veckan för hon tyckte jag såg blek ut. Har järnvärden och Hb-värden under gränsen… klart jag direkt tänker att jag fått leukemi precis som min mor som dog i mars. Det var så det började för henne, rutinkontroll visade låga blodvärden. Jag försöker tänka att det säkert inte är så men rädslan ligger ändå och maler i bakhuvudet. Gynekologen erbjöd infusion av järn direkt i blodet men jag sa nej av rädsla och ovetskap. Jag vill inte erkänna att jag är sjuk och att få införsel av nytt blod påminner alldeles för mycket om min mors sjukdom och dödsförlopp. Dock pratade jag med en vän här i Schweiz som brukade få det regelbundet som behandling för låga järnvärden och hon rekommenderade det varmt och sa att det är en lifechanging treatment. Hon blir mycket piggare och gladare av behandlingen så hon sa att jag absolut skulle prova så jag har kontaktat gynekologen igen och sagt att jag är öppen för förslaget. Men jag känner inte igen behandlingsalternativet från Sverige. Jag har alltid haft låga järnvärden men sjukvården brukar bara hänvisa till att ta järntabletter och det har aldrig varit tal om direktinjektion av järn till blodet.

Jag känner mig så ledsen idag och har väl känt så under en längre tid. Ledsen över att polylivet inte blev som jag hade föreställt mig. Jag hade trott att jag skulle kunna hantera min mans dejtande mycket bättre och att jag litade på att vår relation var stark nog att klara av det. Att jag faktiskt skulle kunna känna mycket mer trygghet i vår relation än vad jag gjorde men i ärlighetens namn så är det inget fel på vår relation och det var aldrig där problemet låg och det blir så brutalt tydligt nu när kaoset har lagt sig lite och jag har fått ro till att reflektera. Min man har pausat sitt polydejtande, vilket är väldigt tacksamt. Jag känner att min kropp har varit i överlevnadsläge under en lång tid och mina stressnivåer är skyhöga och jag har inte kunnat varva ner eller slappna av på flera månader. Stressen kan ju också vara en orsak till järnbristen…kroppen går liksom in i överlevnadsläge och tror att den är hotad vilket gör att man inte tar in näringsämnen lika bra och långvarig stress kan orsaka egentligen alla mina symptom som jag känt.

Det är först nu som jag fått ner min puls till något slags normalläge och det är först nu som jag kan ta ett djupt andetag utan att få ont i bröstkorgen. Jag har ingen stor klump i halsen eller svårt att svälja längre, det dyker upp ibland men mer och mer sällan, jag har inte migrän eller huvudvärk och jag har inte en daglig känsla av att jag vill fly. Jag inser att så många av mina tidigare inlägg är skrivna av mitt inre barn och att så mycket av det som antagit vara sanningar faktiskt är dikterat av mitt turbulenta inre som tror att katastrofen alltid är nära eller till och med ett faktum. Det är som att jag samlar bevis för att jag är otrygg och att min man är ett hot. Jag tänker nu att jag borde veta bättre. Han har absolut varit chockad och inte fattat vad som har hänt när jag plötsligt djupdykt ner i nåt totalt mörker och reagerat i panik och han har absolut blivit förbannad över att jag inte har agerat så som vi har kommit överens om. Att jag helt plötsligt inte alls varit okej med att han dejtar någon annan trots att vi diskuterat att det ska vara så. Men jag tror jag har lurat mig själv och försökt intala mig att jag är okej med saker som jag inte är okej med. Jag har inte kunnat utrycka mina känslor eller behov i vår relation. Jag vet inte vad jag skulle behöva från honom för att känna att han inte överger mig i vår polyrelation.

Jag vet inte… för jag känner inte mig själv tillräckligt bra och jag har ännu inte förmågan att göra mig själv trygg och intala min kropp att den är i säkerhet, det finns inget hot. Jag har inte läkt från mitt barndomstrauma och djupt inuti så tror jag inte att jag förtjänar kärlek för det är vad mina föräldrar visat mig när jag var liten. Om jag var ledsen som liten så fick jag höra ”sluta tjut för fan, så jobbigt är det inte, jag har haft det värre” sa min mor ofta… som att det på nåt sätt skulle göra det bättre för mig. Jag fick aldrig utrymme att vara ledsen eller få vara i fokus. Hon lyssnade inte på mina känslor och upplevelser för hon vände alltid på situationen så att det var synd om henne istället. Jag har hela livet fått höra att mina känslor är sekundära, inte värda lika mycket som andras känslor så det är lika bra att inte känna någonting överhuvudtaget. Jag har gått ett helt liv utan att känna mig trygg att visa känslor för andra, som att jag redan vet att de kommer trycka ner mig om jag gör det. Känslor är ett tecken på svaghet och jag vill inte vara svag.

Om man har växt upp på det sättet så är det inte så konstigt att man har svårt att utrycka sin vilja, sina behov eller sina känslor… jag har insett att jag är rädd att min man ska inse att jag inte är värd att lyssna på, så om jag inte säger något alls, så kan han inte bedöma mig som ovärdig sen. Min taktik har istället varit att försöka få min man att förstå vad jag vill att han ska göra utan att säga det rakt ut vilket inte är en så framgångsrik taktik. Det blir ofta fel och missförstånd eftersom jag är så otydlig och min man får försöka gissa hur han ska bete sig för att jag inte ska bli besviken på honom. Det är ju som upplagt för att misslyckas! Tänk vad mycket lättare det hade varit om jag varit tydlig med vad jag behöver i vår relation så att han faktiskt har en chans att ge mig det. Sedan är jag också extremt känslig för kritik eller rejection… jag tar det väldigt personligt om det visar sig att min man inte vill göra som jag. Jag tar det direkt som ett påhopp och bevis på att han inte tycker jag är värd lika mycket som honom. Men jag måste ju kunna acceptera att vi inte alltid vill göra samma saker men att vi kan lyssna på varandras behov och sedan kompromissa så att båda ändå känner sig hörda och viktiga.

Det blir så tydligt att många av våra bråk och kriser i relationen kommer ifrån mitt barndomstrauma och min otrygghet. Jag är alldeles för beroende av att få bekräftelse från min man och jag söker efter att han ska tala om för mig att jag duger. Hela min barndom har varit omslukad av känslan av att jag inte duger, att jag inte är värd någonting om jag inte presterar och att mina känslor inte är lika viktiga som andras. Jag har tagit alldeles för stort ansvar för min mors mående som liten. Jag kämpade intensivt för att göra min mor glad, lade undan alla mina egna behov som liten och försökte skydda henne mot dåliga relationer, göra henne glad, vara till lags och aldrig ställa till med några problem men hur jag än försökte så lyckades jag alltid göra henne förbannad, ledsen och missnöjd med mig. Hon önskade många gånger att jag inte fanns, hennes liv hade kunnat vara bättre då, hon sa att jag var egoistisk och bara tänkte på mig själv, hon sa att jag inte var tillräcklig… Hela min existens som liten handlade om att försöka ta hand om min mor och det fanns aldrig utrymme för mig att få känna känslor eller vara ledsen.

Jag inser nu att jag till och med har svårt att sätta ord på vad jag känner eller hur jag mår för det har aldrig funnits någon som har guidat mig genom det som liten. Ett barn behöver en vuxen som kan sätta ord på känslorna och säga ”Oj, jag ser att du är ledsen nu. Varför är du ledsen? Hur ska vi kunna göra dig glad igen, vill du ha en kram?” men det fick jag aldrig höra som barn… ”Vad tjuter du för?” sagt av någon med ilska i tonen får inte samma effekt hos ett barn. Tänk om jag bara i de stunderna hade kunnat få en kram och genuin omtanke…vilket skillnad det hade gjort. Oftast blev jag ju utskälld om jag var ledsen. Jag var ju oftast ledsen för någonting min mor hade gjort eller sagt men eftersom hon var narcissist så kunde hon ju aldrig tolerera att jag sa att det var hennes fel…i slutändan var det alltid mitt fel att jag gjort något mot henne som gjorde att hon var tvungen att agera på ett sätt som i slutändan gjorde mig ledsen. Hon sa aldrig ”förlåt” utan hon övertygade mig bara att det var mitt fel att hon agerat som hon gjorde. Hon tog aldrig något ansvar eller reflekterade över sitt beteende eller satte sig in i min situation utan hon förklarade bara varför jag hade fel, varför hon gjort rätt och att jag inte hade någon anledning att vara ledsen eller alternativt att det såklart var mitt eget fel att jag var ledsen. Fucking mindfuck!

Som slutkläm på det här inlägget så kan jag väl bara konstatera att jag har en jävla massa skit att gå igenom från barndomen. Så många situationer som jag behöver minnas, gå tillbaka till, känna och intala mig själv att det inte var mitt fel och att jag visst är värd att älskas. Värd att älskas bara för den jag är, inte för det jag gjort. Jag måste också öva på att säga vad jag vill eller säga vilka behov jag har i min relation med min man. Jag märker ju att jag blir jättenervös av att säga vad jag tycker och vad jag vill och vad som skulle göra mig glad i vår relation för jag är så jäkla rädd att han ska säga ”jag skiter i vad du vill, du är inte viktig”… Jag måste också fundera över om jag är poly för att jag genuint tycker det är rätt för mig och oss eller om jag är poly för att jag är rädd för riktig intimitet och inte vågar be min man om sådant jag verkligen längtar efter. Så istället för att be min man om sådant jag behöver så söker jag en quickfix och försöker få snabb bekräftelse från andra partners? Jag vet inte än, jag behöver fundera på saken.