Jag har äntligen landat och börjar nu höra min inre röst. Det har varit tjocka skal att lossa och det är som att mitt autentiska jag har legat begravt under flera tjocka lager av sten, sand och grus. Lager som jag år efter år analyserat och börjat hacka loss. Vissa lager lossnar enkelt, bara en avsköljning med vatten, men andra lager har fastnat så djupt att jag har varit tvungen att kämpa mig blodig och svettig för att hacka bort dem, bit för bit, dag för dag, månad för månad… Men jag anar mitt nya jag spricka fram genom all skit och jag gillar det.

Ibland kan jag fastna i bitterheten. Att jag är bitter över att min barndom blev som den blev och att jag låtit min narcissistiska mor sätta klorna i mig så hårt. Jag har mått så dåligt på grund av hennes beteende mot mig, hennes sätt att få mig att känna att jag inte duger, att jag alltid borde gjort mer. Att konstant ha känt skuld och skam när jag har försökt följa min inre röst eller prioriterat mig själv har gjort så stor skada och det gör mig fortfarande förbannad och bitter att jag inte sett mönstret tidigare. Varför kunde jag inte bara bryta mig fri tidigare? Men jag antar att det är narcissisternas hemlighet, den här hat-kärleken, att konstant pendla mellan att vara den viktigaste personen i ens liv till att bli ens mardröm.

Hon påpekade ofta att det var vår lilla trio som var det viktiga i livet. Hon, jag och min bror. Att det viktigaste var att vi höll ihop, gav varandra trygghet och ställde upp för varandra. Och hon gjorde mycket för oss, ville hjälpa till. Problemet var ju att hon aldrig lyssnade på vår vilja, om vi ens ville ha hjälpen från första början. Hon hjälpte oss trots att vi inte ville ha hjälp och sen använde hon det som exempel när man själv var ovillig att hjälpa till. ”Jag hjälpte ju dig i helgen men du kan inte göra någonting för mig när jag behöver hjälp?”… Skuld, skam, dåligt samvete.

Min bror verkar vara på en helt annan plats än vad jag är, mentalt. Han åker ofta till vår far i Finland som fått Alzheimers och…tar hand om honom? Näe, det är väl fel ordval. Han åker dit för att lindra sitt dåliga samvete? Han försöker också ge mig dåligt samvete för att jag inte åker dit men jag sa till honom rakt ut att ”Pappa har aldrig ställt upp på mig och han valde själv att flytta till Finland. Jag har inget ansvar att åka upp och ta hand om honom och jag kommer inte prioritera det heller. Jag har mitt liv och mina barn här i Schweiz just nu. Jag hatar inte farsan på samma sätt som jag hatade morsan, jag hyser inget agg mot honom och jag vill honom väl. Men jag tänker inte känna något ansvar för honom. Han valde en kass fru som låter honom vara ensam hemma hela dagarna och inte tar hand om honom. Vi visste från början att hon var skit men det var farsans val.”

Det börjar bli så tydligt för mig vilka personer jag är viktig för, vilka som är viktiga för mig, vilka jag har ansvar för och vilka jag vill ställa upp på. Jag har släppt mina rötter i Finland, det har bara gjort mig ledsen att vara där. Jag tycker synd om mina släktingar och deras öden, det är så mycket tragik och psykisk ohälsa. Det har historiskt varit mycket våld, fylla, bråk från tiden där men på något konstigt sätt så finns ändå flest glada minnen från när vi kusiner lekte tillsammans där. Barn är väl experter på att överleva så min hjärna kanske lurar mig? Jag kommer kanske behöva prata om traumatiska minnen från Finland också så småningom men just nu känns det som att de minnena kan få vara där. Dessutom var pappa ofta med i bilden när händelserna skedde men han var alltid lugn och trygg även i de mest bisarra situationer. Han tog bara med oss barn därifrån när det blev fysiskt. Lite som att det är den finska mentaliteten att det ska vara lite slagsmål ibland, det är helt normalt.

Så det kanske är så att det största av mitt barndomstrauma kommer ifrån att jag hade en mor som var labil… oberäknelig, arg, elak, ond… men samtidigt kärleksfull, trygg, varm, glad… det skapar en sjuk obalans hos ett barn när man aldrig vet var man har sin förälder. Med pappa var det ju annorlunda, han var alltid likadan… förutsägbar, lugn… Kanske är det så att barn kan växa upp i hemska miljöer så länge de ändå har en trygg vuxen i sin närhet, då blir det inte så traumatiskt? Men om det inte finns en trygg vuxen att förlita sig på, då blir det kaos.

Jag minns att jag ofta satt på mitt rum, i min ensamhet, som liten och kämpade med existentiella frågor… ”Vem är jag? Finns jag ens på riktigt? Varför finns jag? Är det inte bara bättre om jag inte finns?” och som jag förstått nu i efterhand så händer det för barn som inte har en vuxen som kan hjälpa till att sortera ut ens känslor och som inte hjälper barnet att bygga upp sitt självförtroende och självkänsla. Att stötta sina barn och visa dem ”Du är viktig för den du är” har en enorm betydelse för självkänslan när man växer upp. Och att ha någon som kan sätta ord på ens känslor och hjälpa till att reglera dem är också en grundläggande färdighet som föräldrar borde ha. Varför finns det inte en föräldrakurs som är obligatorisk om man ska skaffa barn?? Med lite grundläggande vett och etikett för nyblivna föräldrar?

Jag fick ju 0 hjälp med känsloreglering! Det var ju alltid min mors känslor som var viktiga, inte mina… *suck* nu börjar bitterheten krypa fram igen… En viktig aspekt av Healing och det jag jobbar med är att förlåta… och ibland inse att det inte går att förlåta men att det är i det förflutna och man måste lämna det bakom sig. Men jag har ältat! Oj vad jag ältat minnen, ilska, sorg, känslor… men jag känner att jag är färdig med ältandet. Jag börjar se vem jag är utan mitt bagage och inser att mitt liv kommer vara så sjukt mycket bättre om jag kan gå vidare. Jag kommer kanske behöva klippa banden ännu mer till vissa familjemedlemmar och släktingar (från min barndomsfamilj/släkt). Jag märker vilka som får mig att må dålig och jag kommer sätta ner foten, säga ”Det här är min gräns! Ska du fortsätta försöka ge mig dåligt samvete eller klanka ner på mina livsval så behöver jag inte dig i mitt liv! Jag önskar dig all lycka i ditt liv men är du inte med i min hejjarklack så kan du gå!”

The last part of healing is telling people to fuck off!

Fick upp det i mitt insta-flöde och det stämmer ju. Man är liksom klar med människor som inte får en att må bra och vet att man förtjänar bättre än så. Jag har lärt mig att bevara min energi och ge den till de som förtjänar den. Min hejjarklack, alla de som jag vet vill mitt bästa och är glada för mig skull när det går bra och stöttar mig när jag behöver hjälp. Jag är klar med energitjuvar och folk som begär hjälp av mig men inte erbjuder någonting tillbaka. Fundera på det:

Vilka är med i din hejjarklack?

Vilka personer skulle du ringa för att få positivitet?

Vilka håller dig om ryggen i vått och torrt och stöttar dig?

Är det kanske dags att kicka ut folk från din hejjarklack? Sådana personer som saboterar för dig och faktiskt inte alls tänker på DITT bästa utan använder dig för sin egen vinnings skull.

A FALSE POSITIVE IS STILL A NEGATIVE