Det känns som en evighet sedan jag skrev blogg men det har hänt så mycket. Barnen har varit sjuka och vi hamnade på sjukhus i 4 dagar med minstingen som blev så dålig att hon inte orkade hålla sig vaken. Hon varken åt eller drack och hade 40 graders feber i en vecka så vi blev inlagda med dropp så att hon skulle få i sig ordentligt med vätska. Sen gjorde min bästa vän en operation som fick komplikationer med feber, infektion och sepsis så hon är också inlagd på sjukhus nu och har varit där i över en vecka. Jag oroar mig för så mycket hela tiden och jag lyckas inte få ro till att ta det lugnt, känna efter, bearbeta eller samla kraft. Allt runtomkring mig dränerar min energi just nu och jag börjar känna mig utmattad.

Morsans lägenhet är åtminstone såld, nu såhär ett år efter hennes död, men jag lämnar ju min bror själv med att fixa med allt och det känns inte heller bra. Han sa att jag får stå ut med att han klagar lite men att han ändå tyckte det var okej. Tråkigt men okej. Min pappa har jag ingen kontakt med längre, han går väl runt hemma i huset med sin Alzheimers och är förvirrad. Hans fru tar inte hand om honom men plockar ut hans sjukförsäkringspengar…det är också sorgligt men jag känner inte att det är mitt ansvar att ta hand om min far. Han stack och skaffade ny familj, han gjorde sina val då. Men det gör ont att veta hur han har det.

Min man säger att han aldrig känt att han har kunnat få vara sig själv i vår relation. Att han aldrig, under de 10 år vi varit tillsammans, blivit accepterad för den han är. Jag kan ju förstå att han stundvis känt så, min osäkerhet och otrygghet som kommer från min barndom har ju orsakat en del toxiska bieffekter som får uttryck i relationen i vuxen ålder… men att han ALDRIG känt sig accepterad eller som att han duger är sorgligt att höra. Vilket totalt FAIL på relationen. Det gör mig väldigt ledsen att höra att han känner så. Jag har gjort mitt bästa och jag kan se nu i efterhand att det fanns mycket jag kunde gjort bättre men jag insåg inte vad problemet var då.

Jag hade behövt jobba med min egen trygghet, mitt egenvärde och att skapa en stabil bas för mig själv så att jag kunde ge mig själv bekräftelse på att jag duger som jag är. Inse att jag inte behöver någon annans bekräftelse för att veta att jag duger. Jag har växt upp med att känna mig oönskad, oälskad och som ett misslyckande och så har jag sökt bevis på motsatsen i mina relationer… sökt bekräftelse från mina partners… sökt snabba kickar på adrenalin… sökt bedövning i alkohol… så dumt. Jag skulle ha gått in på djupet i mig själv och arbetat med mitt inre istället för att klänga mig fast i bekräftelse från min partner. Så twisten i det hela: det jag själv varit rädd för, ”att jag inte duger”, är tydligen exakt det som min partner upplevt i en relation med mig…

Men nu när jag har identifierat mina toxiska mönster i relationen, aktivt jobbat med mig själv och att ge mig själv trygg och kärlek så vet jag också att jag behöver förlåta mig själv för den jag varit förut och se att alla mina beteenden kommer från en uppväxt som inte har varit trygg. Att jag förut har behövt skydda mig själv för att minimera psykisk skada, att jag behövt bygga upp försvarssystem som i en sund relation inte alls är gynnsamma. Jag hade kanske aldrig insett detta om de inte blivit utmanade i och med starten av en polyrelation, eller så var det morsans död som startade bearbetningen… Oavsett vad, så jag måste förlåta mig själv, jag gjorde mitt bästa med de förutsättningar jag hade, och så måste jag gå vidare och ge mig en chans att utveckla nya beteenden och nya sätt att hantera mig själv på. Men frågan är om min man kan göra samma sak?

Min rädsla är att min man har tagit så pass mycket skada av mitt tidigare beteende att han inte kommer kunna släppa den känslan och den stressen det inneburit för honom. Att relationen kommer stanna i ett spänt läge där jag förlåter mig själv och går vidare medan min man är kvar i fight-or-flight-mode. Det gör det väldigt svårt för mig just nu, för det jag hade behövt i en relation är kärlek, omtanke och ett stabilt stöd men det kan man inte få från en partner som är redo för att försvara sig. Så just nu står jag ensam. I början av en tung jävla bergsbestigning där jag steg för steg måste släppa en av de tunga stenar jag bär på för att lättare kunna bestiga berget. Släppa alla gamla laster som håller mig tillbaka, släppa plikten mot personer som inte ger mig energi, fokusera på frigörelse från det förgångna och samtidigt, ge mig själv en kram, kärlek, hejjarop och positivt stöd.

Jag skulle behöva en nystart. Radera allt som tidigare varit, ge mig själv ett tomt vitt ark där jag fritt får börja skissa fram den jag vill vara i en relation. Kan man göra det med en partner som levt 10 år med ens tidigare toxiska version? Jag tror jag behöver sätta gränser för när jag känner att jag hålls tillbaka och får för mycket skit för mitt tidigare beteende. För om jag konstant hamnar i ett läge där jag blir påmind om hur jag varit dålig för min partner och känner att jag måste be om förlåtelse gång på gång på gång så kommer ju det sätta känslan för hur jag ser på mig själv i en relation. Att jag är toxisk… och då har jag hamnat i en situation som påminner om min barndom igen. Att konstant få höra hur dålig man är, oälskad, ovärdig, oduglig… det blir ju kontraproduktivt om jag nu ska försöka bygga upp ett nytt positivt egenvärde…

Så jag får väl checka in med mig själv lite då och då för att fråga mig själv hur jag ser på mig själv och mitt värde. Det var för övrigt en fråga psykologen tyckte jag skulle ställa till min man ”Vilket värde sätter du i mig och på vår relation?” och det blir väl en grundpelare i vår framtida relation. Hur värdesätter vi varandra? Hur behandlar vi varandra? Hur ser vi på tiden tillsammans? Vad betyder vi för varandra?

Så frågan i relationen är väl fortsatt: kan vi växa in i det nya tillsammans eller kommer vi växa isär för att det ena partnern inte kan förlåta och gå vidare? Allt kräver tid och det finns ingen stress i något beslut så det återstår att se. Och så länge man har småbarn tillsammans så finns det en stark anledning att hålla ihop så vi har många år på oss att reda ut vårt värde för varandra. Den som lever får se…