Jag bär på oceaner av sorg som måste ut och varje gång jag har en timme med min psykolog så är det som att öppna en ventil. Det forsar ut… en oändlig källa av sorg och jag bara gråter och gråter. Idag har jag gråtit så jag mår illa, hur nu det går ihop. Hon sa att det är precis det jag måste låta mig själv göra. Det måste få komma ut helt enkelt, åratal av tårar jag hållit inombords måste ut. Även min ilska måste komma ut säger hon. Jag gillar inte ilska så jag har väldigt svårt att låta mig själv vara arg men hon sa att ilskan också måste komma ut från min kropp. Om jag inte släpper ut den på ett konstruktivt sätt så kommer den komma ut i riktning mot de jag har i min närhet, som ett skuggmonster.

Jag berättade för henne att jag kände mig stressad. Hade ryckningar i ögat och hjärtklappning. Sedan berättade jag henne om en vision jag sett när jag gjorde en spirituell aktivering av ”The Serpent Goddess”. Det är year of the serpent detta år så jag deltog på en spirituell workshop där The Ancient Primordial Feminine går in i ens kropp för att rensa ut sånt som inte längre tjänar sitt syfte och i slutskedet av denna workshop fick jag en helt sjuk vision. Jag fattade inte var den kom ifrån och när jag skulle berätta visionen för min psykolog så började jag gråta så mycket att jag inte fick fram mina ord…

Visionen jag fick var att jag stod i ett komplett mörker och längre fram står min döda mor som helt plötsligt fått liv igen. Då har jag en orm vid min sida som förvandlas till en gudinna med utsmyckningar och blå hud, hon ser ut som Kali. Hon håller en kniv bakom sin rygg och går långsamt mot min mor… och när hon är framme vid min mor så börjar hon hugga. Hon skriker och morrar och blir djuriskt vildsint och slutar inte hugga förrän min mor ligger livlös på marken och blodet sprider sig i en stor pöl runtomkring. Gudinnan reser sig upp, torkar blod från sitt ansikte och släpper kniven. Hon går långsamt och graciöst tillbaka till mig där jag står förstenad. Hon är täckt med blod. När hon kommer fram till mig så lägger hon en hand på min axel och säger ”I did it so you didn´t have to” och så försvinner hon.

Min psykolog lägger huvudet på sned, suckar och säger ”Oj… så du slapp skammen att döda henne själv…”. Vänta, va?

Jag sa att det kändes konstigt att få fram visioner under en meditation som man själv inte aktivt forcerat fram. Som att det dyker upp bilder i huvudet som man inte kan stoppa men att det på ett djupare plan har ett syfte… bara att mitt medvetande inte har fattat det än. Psykologen förklarade att det är en initiering att göra sådana meditationer men att insikterna kommer senare. Troligen vet jag att jag måste ha ihjäl min mor i mitt psyke men jag vill inte ta skammen för att göra det själv så jag låter en gudinna göra det åt mig… och jag sa att jag har fortfarande min mors röst i huvudet som ger mig skuldkänslor och får min att känna att jag inte duger men jag vet att hon måste dö. Hon har dött på riktigt så nu måste hennes röst i mitt huvud också dö. Så dessa visioner och initieringar jobbar i det undermedvetna och jag tycker det är väldigt fascinerande att det kan komma fram visioner på det sättet som man inte själv kan styra över. Det är ju min hjärna som skapar visionen men ändå vet jag inte vad som kommer utspela sig.

Jag frågade min psykolog när det här kommer vara förbi, när blir jag fri från all sorg och ilska? Hon sa att jag inte kommer vara fri förrän all sorg och ilska i min kropp har fått komma ut. Sorgen håller jag på att släppa ut just nu men ilskan vet jag inte hur jag ska få utlopp för. Det är som att jag håller mig själv tillbaka och inte vill låta mig vara arg… så det är min hemläxa. Att släppa ut ilskan genom att till exempel slå på kuddar, skrika, boxas, springa, intensivträna, slå nånting väldigt hårt. Det känns bara så dumt men jag ska försöka släppa prestigen i det hela och bara göra det. Jag bankade hårt på soffan tills jag bröt ihop och lade mig på golvet och grät istället… så det är uppenbart att nånting ska ut och jag måste börja experimentera med sätt att få utlopp för det. Man skulle ju vilja slå nån… kanske börja boxas?

Vi pratade också om andra känslor som måste ut. Mitt behov av närhet till exempel. Jag har ett extremt stort behov av närhet just nu men jag vågar inte be om det. Jag vill inte vara ”svag” för någonstans har jag fått en värdering om att närhet och sårbarhet är lika med svaghet. Så jag har tryckt undan mitt behov av närhet hela mitt liv och inte vågat be om det. Kanske har då Poly varit ett sätt för mig att få mycket närhet, utan att direkt be om närhet… för det kommer liksom på köpet när man träffar någon ny. Men jag är rädd att min man ska tycka att jag är klängig om jag ber om för mycket närhet. För det enda han vill ha i vår relation är frihet. Är frihet och närhet motsatser? Om ens partner är klängig och behöver mycket närhet…betyder det att den andra kommer känna sig ofri? Hur mycket närhet är rimligt att be om från en partner? Är det så fel att ha flera partners om man nu för stunden behöver oändligt med närhet? Om en partner inte orkar ge all den närhet man behöver så får man väl skaffa fler? Eller ska man kräva det från sin primära partner?

Min psykolog sa också att den vägen jag valt att gå kräver mycket mod. Hon sa att hantera alla dessa behov och känslor på det här sättet, som jag aldrig fått lära mig, är som att ge sig ut på en vandring utan karta och kompass. Jag har inte en aning om vart jag är på väg och jag vet inte hur vägen ser ut men jag tar ändå ett kliv framåt varje dag. Det är helt ny terräng för mig. ”Vanliga människor” går den här vägen när de är barn och har sina föräldrar som guidar vägen framåt och hjälper till att hantera känslorna och behoven. De kan få sina känslor speglade i sin förälder och lär sig då att hantera dem… men jag måste hitta vägen framåt själv och utforska ett helt nytt territorium. Det är utmanande och jobbigt men jag vet att det är enda vägen… framåt och inte bakåt.

Det är med förväntan jag blickar framåt och jag ser fram emot den dagen då jag kommer känna mig fri från det förflutna. En dag ska jag kunna minnas dåtiden utan att känna ilska eller sorg, bara acceptans över att det varit som det varit. Jag kommer kanske aldrig förlåta min mor, men det behöver man inte heller, man behöver bara komma till ett stadie av acceptans. Komma till en punkt där man kan berätta om sin barndom utan att få en klump i halsen eller tryck över bröstet och kunna hitta de ljusglimtar från barndomen som ändå är fyllda av kärlek och trygghet. Jag tror att det finns sådana minnen från barndomen också men just nu täcks de av ett mörker så jag når dem inte.

En fras från aktiveringen av ”The Serpent Goddess Power” fastnade hos mig –

Love more – care less!

Fokusera på att sända ut kärlek runt omkring dig men släpp kontrollen och inse att du inte kan förändra andra människor eller situationer runt omkring dig. Flyt bara med i strömmen av förändringar och anpassa dig till det som sker runt omkring. Livet blir mer harmoniskt om man inser hur lite kontroll man har… Love more but care less… får bli slutordet för idag.