Det var längesedan jag skrev nu. Mer än en månad har gått sedan sist. Det händer så mycket i mitt inre och jag har inte känt att jag kunnat formulera vad som hänt utan behövde tid att få låta saker och ting landa. Kortfattat kan man väl säga att vi hade ett ganska turbulent nyår. Julen var fantastisk, vi firade bara själva, jag min man och barnen. Men efter julen hade vi flera långa och djupa samtal om livet, relationen och framtiden. Min man frågade om jag ens är poly längre och jag sa att jag vet faktiskt inte. Jag har ju insett att jag varit poly av fel anledning förut. Jag har varit poly för att jag i ärlighetens namn inte vågat komma någon människa riktigt nära. Jag har egentligen aldrig litat på min man till 100%… Vi har ändå varit tillsammans i över 10 år så jag borde ju lita på honom men det är som att jag har en djup inrotad värdering att man aldrig kan lita på män.

Jag ser vart det kommer ifrån. Min pappa lämnade oss när jag var 12 år, han sa att vi inte behövde honom längre så han kunde flytta till Finland och starta en ny familj. Han övergav mig. Jag trodde att han var en trygg punkt men han stack. Jag pratade med min psykolog om det och jag sa att jag drog slutsatsen att eftersom min pappa kunde sticka så kan väl min man också göra det, även om jag inte tror det om honom, men det finns ju inga garantier. ”Nej det finns inga garantier” sa hon. ”Din man kommer välja att stanna så länge det känns meningsfullt för honom och så är det med alla människor” fortsatte hon. Men det gjorde mig ledsen eftersom jag då tänkte att min pappa tyckte det var meningslöst att vara kvar för vår skull men hon sa ”Din pappa lämnade inte dig. Han lämnade din mor och livet i Sverige, det är skillnad. Livet i Sverige kändes kanske inte meningsfullt för honom längre, han ville kanske hitta sin plats igen.” Och det är kanske så jag ska se det? Han övergav kanske inte mig egentligen men han var inte lycklig i Sverige och han kunde ju inte vara med min mor och det var kanske det han sökte. Att vara tillsammans med någon som kunde ge honom kärlek.

Sen var det ju inte bara min pappa som stack. Min mor hade ju många förhållanden efter min pappa och några av dessa män såg jag som förebilder och hoppades på att de skulle stanna. Men alla lämnade ju henne och förklarade aldrig för mig riktigt varför de stack. Så hela barndomen blev jag övergiven av alla fadersgestalter jag kände till. Inte bara en gång, inte bara två gånger utan gång på gång på gång. Män sticker, var min slutsats som liten. Den insikten har följt med mig och det är som att det varit en grundläggande värdering i mitt inre. Att jag aldrig ska lita på en man till 100%, för han kan sticka.

Men i de relationer jag själv haft så har det ju inte varit fallet. De har inte stuckit, de har varit kvar. Sen är det jag som har lämnat dem av olika anledningar. Jag tror att jag aldrig känt någon sann samhörighet med mina tidigare pojkvänner, de har inte kunnat lyssna på mitt inre och ta emot allt skit jag burit på. De har inte förstått mig och inte heller velat förstå mig, på djupet. Ytligt ja…men det som finns i mitt inre, det har jag ju alltid fått stänga in för att passa in. ”Känslor är svaghet”, är något jag är uppväxt med… känslor ska man inte visa, inte släppa ut. Man hanterar känslor med alkohol! Man pratar inte om dem. Det är så jag har levt största delen av mitt liv. Så jag har anpassat mig till det mottot. Men jag inser nu att det är ju helt fel! Jag måste få visa mina känslor, de måste få komma ut, i alla former och färger, fula och fina, sorgliga och arga. ALLT! Det har tagit mig så lång tid att inse det här och jag lär mig fortfarande hur jag ska få utlopp för mina känslor och hur jag ska kunna trösta mig själv när jag är ledsen, få utlopp och lugna mig när jag är arg, stadga mig själv när jag känner mig otrygg… Jag fick aldrig några verktyg för det som barn så jag måste lära mig nu som vuxen.

Så just nu utrycker jag känslor med stödhjul kan man säga. Som ett barn som lär sig att cykla måste jag öva att utrycka mina känslor, min vilja och mina behov på ett konstruktivt sätt. Särskilt till min partner. Innan så har jag inte kunnat utrycka mina behov till honom, jag har varit rädd för att han ska döma mina behov och säga att de inte är viktiga för honom. Så jag har ignorerat mina behov, låtit en frustration byggas upp eftersom jag inte fått det jag behövt i relation… och sen när bägaren och frustrationen nått sin bredd så har jag exploderat… och skällt ut min man…för att han inte fattat vad jag behövt och kontinuerligt ignorerat mina behov… men hur ska han kunna räkna ut vad mina behov är när jag själv inte har kunnat sätta ord på dem? Det är som att jag har anklagat honom för att han inte läst mina tankar och så har det varit hans fel att jag känner mig övergiven.

Jag ser det här mönstret nu och jag inser orimligheten i det. Jag behöver ju själv ta ansvar för att utrycka mina behov till min man, ge honom en ärlig chans att möta mig i de behoven, och ta ansvar för mitt eget mentala mående. Jag har gjort fel hela livet och det är så sjukt frustrerande att jag inte fattat det förrän nu! Men jag får förlåta mig själv och älska mig själv ändå, jag fick inte bra förutsättningar som barn men jag gjorde mitt bästa. Jag växte upp med en narcissistisk mor och det dränerade min energi och min själ totalt. Nu, snart ett år efter hennes död, så börjar jag vakna till liv…på riktigt.

Jag behöver också lära mig att lita på män.. generellt. Släppa min barndom och min första lärdom om män som sticker och försöka basera en slutsats på de senaste 15 åren av mitt liv istället. Inse att de männen som stack när jag var liten inte övergav mig, men de såg inte att det var meningsfullt att leva tillsammans med min mor… och det kan jag ju inte klandra dem för. En man vid sina sinnes fulla bruk hade inte valt att stanna med en narcissist.

Jag behöver också lära mig lita på min man. Han har inte gett mig någon som helst indikation på att han inte vill mig väl. Och till skillnad från mina tidigare partners så vill han veta vad som försiggår i mitt inre, han vill höra om mitt mörker, min osäkerhet, min rädsla… han är nyfiken och till och med fascinerad av den. Han anstränger sig och diskuterar med sin AI-app för att försöka förstå hur han kan finnas där för mig när jag är ledsen och upprörd, och vi diskuterar mycket och djupt. Vi lär oss att kommunicera bättre och har hittat några toxiska mönster i vår kommunikation som vi aktivt arbetar med att förbättra. Tidigare har mycket av mina behov kommit ut i form av kritik mot honom. Jag har inte kunnat lägga fram dem med tonfallet ”Jag skulle behöva detta från dig för att må bra och känna att du bryr dig…” utan de har kommit fram i form av klagomål på saker han gjort fel. Så när jag nu börjat öva på att utrycka mina behov på ett bättre sätt så har han ändå gått i försvarsläge och börjat argumentera för sin sak istället för att höra mitt behov, han har ju tidigare behövt försvara sig mot mina attacker. Det tog oss ett tag att inse detta mönster och vissa gånger har jag behövt gå undan för att jag blivit upprörd men kunde inte sätta fingret på varför. Ibland blev jag triggad och påmind om min barndom så då behövde jag en stund för mig själv att gå tillbaka till situationen i min barndom och trösta mig själv för att jag inte fick det jag behövde då för att sedan kunna återgå till diskussionen med min man. Men det är svårt att förstå vad som händer i stundens hetta.

Så vi har båda fått programmera om våra hjärnor för att kommunicera och förstå varandra bättre. Och jag börjar känna en form av tillit för honom som jag inte känner igen sedan tidigare, men den vacklar fortfarande ibland. Det är som att jag håller på att lägga ett nytt pussel av värderingar, tankar, samhörighet och relationer som inte är klart ännu. Jag börjar se någon form av bild och jag tror jag vet hur det ska se ut men det saknas några bitar innan allt blir klart. Min man frågade om vi ens är poly längre och jag sa att jag inte visste. Och jag tänker att man inte ska experimentera med poly förrän man känner 100% tillit till sin partner. För det konstiga är, om jag ställer mig själv frågan ”Vill jag vara poly?” så säger jag absolut ”JA”. Jag tycker det är fantastiskt att få känna sig så fri som man gör när man är poly. Men om jag ställer frågan ”Vill jag att min man ska vara poly?” så säger jag absolut ”Nej”… *SUCK*

Varför då? Varför kan jag inte bara vända på steken och känna att det vore kul för min man att få känna sig fri också? Men jag är fortfarande så rädd. Rädd att bli övergiven, rädd att inte känna mig viktig, rädd att han ska lämna oss, rädd att jag ska må så dåligt att jag vill hoppa från balkongen igen (det var fan inte värt det). ”Din man kommer stanna så länge det känns meningsfullt för honom” ekar i mitt huvud… och det är ju inte som att poly tar bort meningen med att leva i en kärnfamilj. Livet i en kärnfamilj är fortfarande fantastiskt, även om man skulle ha polyrelationer vid sidan av. Det vet ju jag, jag har ju provat! Ingen av de relationer jag haft vid sidan av min mans och min relation har kommit i närheten av att hota vår familj. Jag skulle aldrig lämna mina barn och livet med min man… det är värt för mycket.

Så varför är det så svårt att låta min man vara poly?

Jag tror att jag inte är redo än. Det är som att jag vet att vi ska vara poly, jag tror att det är rätt för oss i framtiden, men just nu måste jag fokusera på att bygga upp tilliten till min man, för den finns inte där än. Jag ser glimtar av den, det känns som det finns en potential att det kan bli 100% men just nu är jag kanske på 60%… och i det läget är det inte dags att experimentera med poly. Jag kan inte hantera det på ett bra sätt ännu. Jag måste öva mer på att utrycka mina behov, hjälpa min man att finnas där för mig på det sättet jag behöver honom, lära mig att göra mig själv trygg, ta hand om mitt inre sårade barn så länge som det behövs… och jag känner att den resan är inte klar än, jag gråter fortfarande floder när jag tänker på all smärta från mitt förflutna och jag känner fortfarande en bottenlös sorg över mitt liv som barn… Jag har fortfarande en rädsla att bli övergiven och bortvald och den rädslan kan inte min man rädda mig från men han behöver stå stadigt ett tag till medan jag bearbetar den.

Så slutsatsen idag är att jag tror att jag är poly…men jag är inte redo för att min partner är det. Jäkla märklig slutsats men det får vara så. Man behöver rannsaka sig själv och vara ärlig i hur man känner. Inte tvinga sig själv att vara duktig poly för om du gör det, kan det ske på bekostnad av ditt mentala mående eller din relation. Lyssna på din intuition och prata mycket med din partner om det är dags eller inte. Pusha inte varandra till saker er relation inte är redo för. Min psykolog sa till mig ”Er relation kommer inte överleva poly just nu” med betoning på ”er relation”. Hon hade nog rätt. Jag var beredd att lämna min man förra året bara för att jag kände mig så extremt otrygg i relationen när han träffade en annan kvinna. Jag var inte redo för poly men jag insåg det inte då. Hade min man pushat på i det läget och tvingat mig att vara redo och inte lyssnat på mina rädslor så hade jag behövt lämna honom. Jag mådde så pass dåligt att det gick ut över min mentala hälsa, jag blev deprimerad och ville hoppa från balkongen och det kändes inte rättvist mot mina barn… poly är inte värt att offra sin mentala hälsa för! Så i överlevnadsinstinkt så var den snabbaste vägen ut ur eländet att skilja mig från min man… och det hade jag behövt göra, ifall han pushat. Tack och lov backade han ju, och sa att han skulle ge mig tid att bearbeta det jag behövde bearbeta.

Så här är vi nu. Håller på att lära känna varandra på nytt. Jag håller på att utvecklas till en helt annan person än vad jag var tidigare och har insett att jag aldrig riktigt förstått vad en djup relation är. Jag har insett att jag inte behöver polylivet på samma sätt som jag behövde förr. Jag har varit poly för att få bekräftelse på att jag varit åtråvärd, viktig för någon och älskad. Jag gillade uppmärksamheten och jag gillade bekräftelsen andra män gav mig. Men nu känner jag inte att jag behöver den uppmärksamheten längre för jag har insett att det är jag själv som måste ge mig den känslan. Känslan av att vara viktig behöver jag inte längre söka utifrån utan den känslan är något jag måste bygga upp inifrån.

Men jag tror ändå att jag i grund och botten är poly men av en helt annan anledning – Kärlek. Oändlig kärlek och livskraft. Om jag kan få visa min kärlek mot andra som behöver den men samtidigt ha en trygg livskamrat vid min sida, är inte det magiskt vackert? Tänk att det finns så många män där ute som inte har hittat en kvinna att bli älskad av… tänk vad mycket de kan få av lite kärlek. Och om det gör mig glad att få ge kärlek, då kan jag ju ge så mycket mer till alla runtomkring mig. Kärlek sprider kärlek… men jag är inte där ännu! På väg men inte framme. Inte redo, inte än. Inte redo att min partner ska vara med någon annan. Jag är inte tillräckligt trygg med honom än. Jag trodde jag var det men jag hade fel. Jag är inte en duktig poly än och jag tänker låta mig vara en oduktig poly tills jag känner mig helt redo och jag är djupt tacksam till min man som har backat och gett mig den tid jag behöver.