Jag mår mycket bättre. Jag tror järninfusionen har gjort susen, det bara tog 2 veckor för kroppen att anpassa sig men nu har jag ingen yrsel, ingen huvudvärk, ingen tandvärk och jag tappar inte lika mycket hår längre! Jag tror inte längre att jag ska dö heller vilket är lite av en lättnad! Så idag kan jag börja blicka framåt och se försiktigt positivt på framtiden. 🙂

Jag tog upp kontakten med min psykolog igen efter 2,5 månad av radiotystnad. Hon som jag inte gillar för att hon inte tror på poly men jag tänkte att jag ger henne en chans till (och jag orkar inte dra bakgrunds-storyn för en ny person så det är smidigare att ta henne)… hon skrev att mina gratistimmar brinner inne vid årsskiftet om vi inte bokar upp dem och jag har 5 sessioner kvar så det är väl lika bra att boka… det kan ju inte skada…eller?

Jag gjorde utvärderingstester innan mötet med, hon brukar skicka 3 stycken (WHO-5 för Wellbeing, GAD-7 för ångest och PHQ-9 för depression) och tydligen mår jag bättre vilket jag redan visste men det är väl bra att få en graf på utvecklingen över tid. Jag uppdaterade henne också om det nuvarande läget och om mina insikter och hon lät positivt överraskad över hur mycket jag insett på egen hand och hur långt jag hade kommit. Jag sa att jag insett att jag levt under konstant rädsla om hot och worst-case, att jag varit under konstant stress, att jag har haft anxious-avoidant anknytning och att jag nu för första gången i mitt liv börjar tänka

”Tänk om allting faktiskt kommer att bli bra…. tänk om allting faktiskt ÄR bra… tänk om det inte finns något hot som lurar bakom hörnet…”

För en person som har haft en trygg uppväxt så låter det kanske simpelt men för mig är det mind-blowing! Tänk om jag inte behöver parera för att få en utskällning från mina närmaste, tänk om vi bara kunde vara harmoniska… just nu är det inte så dock. Min man är fortfarande på helspänn och bara väntar på att jag ska explodera.. han är så rädd att få ”oförtjänt skit” så han ger mig oförtjänt skit och förutsätter att jag ska skälla ut honom så stämningen hemma är inte särskilt chill.

Jag berättade lite om vår relation för min psykolog men hon rekommenderade direkt att vi skulle gå i parterapi för att se om vi verkligen kan ge varandra det vi behöver i framtiden eller framför allt om jag får det stöd jag behöver i vår relation? För hon sa att min hantering av mitt barndomstrauma är en del i det hela, som jag får ta ansvar för, men att det är viktigt att jag har ett stabilt emotionellt stöd hemma i min partner och hon tyckte inte det lät som att det fanns… Jag berättade för henne att det viktigaste min man ser i vår relation är att vi ger varandra frihet men hon såg förbryllad ut och tyckte att jag skulle fråga honom ”Vilken slags frihet är det vill du leva ut med mig?” och hon tyckte inte det lät som att jag hade en emotionellt tillgänglig partner. Jag vet faktiskt inte, jag vet inte vad det innebär att ha en partner som är emotionellt tillgänglig… hon pratade också om att man som par ska ”smälta samman och bli en enhet”… en terminologi som jag inte heller förstår.

Det känns som att jag missar någonting och jag kan inte sätta fingret på vad! Som att jag aldrig upplevt det och därför inte vet vad jag går miste om. Psykologen var ju såklart inne på att det är därför jag velat vara poly…för jag saknar den där riktigt djupa relationen till min partner och behöver söka validering från andra partners för att kompensera för det. Det kanske är så? De som väljer att vara poly har inte en tillräckligt djup relation till sin partner och tycker därför inte att partnern är tillräcklig vilket gör att de måste söka validering från andra?

Jag har nog funderat i samma banor innan jag pratade med psykologen.. att om jag ska fortsätta leva ihop med min man så måste jag acceptera att jag aldrig kommer vara tillräcklig för honom. Det duger inte att bara vara tillsammans med mig utan det enda han vill ha av mig är idyllen av ett familjeliv med friheten av att vara ungkarl. Att man har en relation fast man får göra precis som man vill i relationen utan att bli ifrågasatt… Jag tror att det är hans framtidsdröm. Men är det min?

Jag tror inte någon utav oss vet vad en djup och intim relation mellan en man och en kvinna innebär, vi aldrig sett en sådan. Hans föräldrar hade en väldigt stereotypisk och icke jämställd relation, där mannen fick göra vad han ville och kvinnan var hemma och var nöjd med att ta hand om hus och barn. Låter bekant?

Jag tror vår relation de senaste 10 åren har varit exakt det jag sökte mig till i min dåvarande form, i min anxious-avoidant-form. Jag har haft en partner som inte ställde krav på emotionell närhet, inte triggade mitt avoidant-beteende genom att försöka komma mig för nära och som agerade hyfsat förutsägbart. Men jag ser också att jag valt en partner som gett mig reaktionen av ilska när jag varit sårbar och FÖRSÖKT visa känslor (vilket jag gjort genom att explodera och bli förbannad eftersom jag inte lärt mig utrycka känslor på annat sätt). Att få en motreaktion av ilska när jag utrycker en känsla är något som jag känt igen från barndomen som varit bekant och därför har en falsk känsla av trygghet skapats i vår relation.

Så frågan är vad som händer nu? Nu när jag börjar identifiera mina mönster och tar ansvar för mitt beteende genom självreflektion och förändring… kommer min partner göra samma sak? Kan vi utvecklas tillsammans eller kommer jag vara den enda som arbetar för förändring? Vad är egentligen våra framtidsplaner? Har vi ens gemensamma mål i vår relation? Vad är egentligen hans drömbild av vår relation och stämmer den överens med vilken sorts relation jag vill ha i mitt liv?

Jag älskar ju att gå händelserna i förväg och kalkylera ut en worst-case scenario av vad som kommer ske men jag tänker att jag ska låta bli det denna gång! Visst, tankar börjar snurra runt i huvudet och börjar måla upp en katastrofbild men det är okej att tankarna dyker upp…men jag behöver inte tro på dem för jag vet att de är en del av mitt inbyggda försvar. Jag ser mönstret och tänker inte låta mig luras!

Det är ingen brådska, vi kan vänta och se hur saker och ting utvecklas och jag måste ge min man en chans att utvecklas med mig. För nu när jag börjar se mer tydligt vad jag behöver i en relation så kan jag ju också börja sätta ord på mina behov och ge min man en chans att försöka uppfylla dem, sen blir utfallet av vår relation baserat på om vi kan utvecklas tillsammans eller om vi kommer utvecklas ifrån varandra. Båda utfallen är okej, vi kanske inser att vi vill olika saker i livet helt enkelt och inte alls vill få ut samma sak från en relation, då kan vi ändå leva lyckliga i alla våra dagar…men inte tillsammans.

Den som lever får se och oavsett hur det blir så är det ingen katastrof… 😉