Jag fick infusion av järn direkt i blodet i fredags för fem dagar sedan men kan inte påstå att jag känner någon skillnad. Det står att det tar upp till 2 veckor att få full effekt så det kanske kommer men just nu känner jag mig blek, trött och svag. Jag googlar fortfarande dagligen på leukemi-symptom och nojjar om att jag kanske är mer sjuk än vad jag vet… att det skulle vara något fel på mitt blod och att jag ska dö precis som min mor. Om jag bara kunde släppa oron och grubbleriet. Jag ska ta nya tester i februari för att se om Hb-värdet är bättre då, så innan dess kommer jag ju inte ha något slags bevis på att jag är döende så jag kan väl lika gärna sluta grubbla och bara förutsätta att jag inte har blodcancer?

Men jag har insett att det är så min hjärna är funtad. Det är som att den drar sig till att hitta ett hot att försvara sig mot, det är hjärnans standardläge ”survival mode”. För allt kan ju inte rimligtvis vara bra? Min hjärna liksom måste ha någonting att nojja om hela tiden för det är vad den känner igen sedan barndomen. Så är det inte saker som har att göra med poly och att min man inte älskar mig så måste det ju finnas något annat att grubbla på…sjukdomar och dödsdiagnoser till exempel! *suck* Lilla söta hjärnan, kan du bara slappna av någon gång? Vi behöver inte grubbla så intensivt. Om jag nu skulle ha någon sjukdom så kommer ju inte grubblandet att bota skiten ändå så jag kan väl bara släppa det?

Jag håller på att bearbeta barndomstrauman och minnen för fullt, jag håller på att försöka hitta vem jag är som vuxen och trygg… men ibland kommer det lilla osäkra barnet i mig och tar över och försöker övertyga mig om att vi är otrygga. Haha, jag inser att jag skriver ”vi” som att vi är två olika personer men det är lite så jag ser det. Jag har bättre lärt mig känna igen när det är det lilla otrygga barnet i mig som försöker ta över min hjärna och nojjar om saker och tror att jag är hotad och ska dö. Det är som att den rösten tar över styrspakarna ibland men jag behöver hela tiden påminna mig om att jag inte behöver lyssna på den rösten, den talar inte sanningar, den talar från sin rädsla. När det händer så behöver den trygga vuxna kvinnan jag har blivit (eller kommer bli, jag vet inte om jag är där än) notera det lilla barnet och säga ”Hej igen, jag hör dig och det är okej att vara rädd men det finns inget som talar för att du har rätt. Så vänligen släpp styrspakarna och låt mig ta över igen, sätt dig i baksätet och låt mig styra oss framåt”.

Jag känner mig lite schizofren men det känns också som ett steg i rätt riktning att kunna identifiera när det lilla barnet i mig tar över. Det är irrationella tankar och rädslor, baserat på spekulationer. Rimligtvis så är det ju min järnbrist som orsakat anemin… end of story! Jag har inga andra symptom som skulle tyda på något annat. Trötthet, huvudvärk, yrsel, blekhet är ju i sig inga bevis på någon slags cancer utan kan vara direkt kopplade till järnbrist och för få röda blodkroppar. Sluta nojja nu! *suck*

Jag försöker också att hitta mina worst case scenarion och sätta mig in i om de faktiskt är så farliga eller inte… så när jag är igång och grubblar över att min man inte älskar mig till exempel, vad är egentligen det värsta som kan hända? … Jag antar att skilsmässa eller bråk är det värsta? Och så separerar vi och barnen har skilda föräldrar… och det är… fruktansvärt? Näe… varken ovanligt eller farligt. Lite tråkigt för barnen kanske men jag tror vi vuxna skulle klara oss rätt bra. Då skulle jag ju ha mängder av egentid, kunna resa, träffa vänner, skaffa nya hobbys, träffa nya människor, ha galna fester hemma, springa runt naken på tomten, köpa ett litet hus vid en sjö med en liten brasa och en bastu, skaffa 3 katter och hitta nåt kul jobb, lägga fem 1000-bitarspussel samtidigt!

Jag är inte rädd att vara ensam, jag har aldrig varit rädd att vara ensam, jag gillar att vara ensam ibland men min största rädsla är att bli övergiven… vilket i sig är en känsla som jag själv skulle kunna kontrollera ju. Även om min man skulle lämna mig så behöver jag ju inte känna mig övergiven, vi kommer fortfarande alltid höra ihop eftersom vi har barn tillsammans. Så, jag är nog inte rädd att bli lämnad men jag är rädd för känslan jag kan känna om jag skulle bli det? Och det är egentligen inte den vuxna kvinnan jag är som är rädd för känslan…det är det lilla barnet… som till varje pris vill undvika känslan jag växte upp med som barn.. att inte vara värd någonting, känna sig övergiven och oälskad. Men är det en rimlig rädsla som vuxen? Jag är ju inte beroende av någon, jag kan klara mig själv, välja vänner att umgås med som gillar mig, vara trygg i mig själv, inte utsätta mig för hotfulla miljöer. Hamnar jag i en otrygg miljö så har jag ju valet idag att säga ”fuck that shit” och lämna miljön. Jag hade inte den möjligheten som barn…men jag har det nu. Så att vara rädd för ett hot jag upplevt som barn är ju egentligen inte logiskt…men det är jäääävligt djupt rotat i mig.

Jag fick en så lustig bild i huvudet när jag hade ett snack med min man för några dagar sedan. Det var liksom som att de vanliga tankegångarna jag hade under vår diskussion dök upp men sen kunde jag liksom stanna upp och tänka ”vänta lite nu…varför tänker jag så? Var kommer egentligen den känslan ifrån? Är jag rädd för någonting? Vad är worst case? Är det lilla barnet i mig som väsnas igen? Det här är ju inte sant längre! Om han inte vill göra som jag vill så betyder ju inte det att han hatar mig…bara att han vill göra nåt annat! Jag behöver ju inte känna mig oviktig, oälskad och ovärdig för det? Varför gör jag det för?” och till slut blev det kortslutning i hjärnan! Jag förklarade för min man att min hjärna är som en dator som är felprogrammerad och sladdarna är liksom kopplade helt fel och jag insåg det samtidigt som vi pratade. ”Vafan, Varför känner jag X när han säger Y? Det finns inget samband mellan dem! Det finns ingen ekvation som gör att X = Y, det är helt påhittat och inte baserat på logik, bara rädslor *Gaaaah* Koppla ur ALLA sladdar och sen ERROR ERROR ERROR”

Så jag har insett att min hjärna är en felprogrammerad dator! Just nu blinkar den rött och säger ERROR så jag har dragit ur alla sladdar och måste bit för bit programmera om hjärnan med ett antal fundamentala villkor som bas. Villkoren lyder

• Jag är trygg
• Det finns inget reellt hot
• Jag kan hantera mina känslor och litar på min förmåga
• Jag är frisk tills motsatsen är bevisad
• Andra vill mig väl tills motsatsen är bevisad
• Jag förtjänar glädje, kärlek och harmoni
• Det lilla barnet i mig förtjänar kärlek, förståelse och empati

Det finns många andra villkor att programmera in men det får räcka för nu. Jag är väldigt motiverad till att bli bättre i alla fall. Jag har blivit bättre redan nu. Jag har ingen ångest, ingen depression, inga självmordstankar och lägre stresspåslag. Ett steg i taget ska jag bli stabil, tillfreds och ha ett inre lugn i mitt bröst… det ska vara som ett stilla hav vid en solnedgång och oavsett vilka stormar som driver förbi så vet jag att havet kommer bli stilla igen. Jag litar på min förmåga att ta mig igenom stormen och landa i harmoni igen, oavsett vad som händer. Så länge får jag bara vara tacksam för att jag lever och att min familj och mina vänner finns omkring mig.

Min andra stora rädsla är ju just nu att jag ska dö men det är väl en rätt så vanlig rädsla hos människor generellt så jag tror att man måste komma tillfreds med tanken att man ska dö en dag… det kan bli när som helst. Så lev ditt liv så gott du kan så att du inte ångrar något på dödsdagen. Döden i sig är inget som skrämmer mig men jag vill verkligen inte att mina barn ska förlora sin mamma, sånt sätter djupa spår. Men om jag lever mig in i det worst case scenariot att jag skulle få en sjukdom nu och jag visste att jag skulle dö… vad skulle jag göra? Vad är det sista, mest viktiga, jag kan göra här i livet? Och jag landar i… att spendera så mycket tid jag kan med mina barn, vilket är precis det jag gör just nu. Det finns ingen bucket list, ingen plats jag missat att se, ingen upplevelse jag inte genomfört, ingen person som jag borde sagt någonting till, ingen ouppklarad lögn att erkänna… jag har ingenting jag skulle gjort annorlunda! Jag har gjort det bästa jag kunnat med den förmåga och insikt jag haft vid de tidpunkter som varit och jag har varit ärlig mot andra och framförallt mig själv. Vi kommer alla dö en dag… det är lika bra att bli vän med döden och inte vara rädd.

Vilken jävla slutkläm! Haha, det var inte meningen att hamna här men jag börjar se livet från ett större perspektiv nu… Se mitt liv som en del av något större. Jag vill inte längre bara överleva…jag vill leva, jag vill kunna ge någonting större tillbaka, någonting meningsfullt och vackert. Jag vill inte vara rädd längre, jag vill kunna ge kärlek i oändlighet oavsett vad som händer. Det är målet…

Peace, love and understanding broh! 😛