Det är så många masker som faller av. Det är fascinerande att upptäcka hur mycket av mina tankar och känslor som är inprogrammerade från barndomen och hur toxiska de är för mitt välbefinnande. Det är som att min hjärna är programmerad för att jag ska känna mig otrygg…för det är väl en bekant känsla från barndomen. Som att det på något sätt känns säkrare att känna sig otrygg än att våga tro på djup connection, kärlek och fridfullhet…för det är obekant område. Det går ju inte ihop rent logiskt, jag inser ju det. Jag vill känna mig otrygg så att jag kan känna mig trygg? Det är ju skitkonstigt!

Tänk om jag bara kunde tro att de som jag har runt omkring mig vill mig väl. För jag märker ju att min man faktiskt vill det. Han har pausat sitt dejtande men har nu i efterhand sagt att jag inte behöver pausa min relation med min andra partner…för min man tycker att jag behöver ha så många positiva relationer som möjligt för att må bra… det är ju inte rättvist men väldigt stort av honom att erbjuda det. Så om jag kunde pränta in i mitt huvud att han faktiskt vill mig väl, han har ju visat det med de handlingar han gör… han vinner ju ingenting på vår deal men har reflekterat över vad jag skulle må bra av och faktiskt gett mig det. Sjukt fint ju!

Jag känner mig som en så dålig partner just nu… jag kan inte ge någonting vettigt tillbaka i relationen mer än en förhoppning att jag ska bli bättre i framtiden… jag är ett nerv-vrak, osäker, rädd, needy, nervös… inte alls så som jag vill vara! Men någonstans känner jag ändå att det är okej för mig att vara det just nu, jag behöver vara det. Jag har ett osäkert litet barn i mig som stängt in så många känslor under så lång tid och de behöver få utrymme att komma fram. Det är skitjobbigt, det gör ont och jag bara gråter och gråter men det är okej. Jag känner i min kropp att det är precis det här jag behöver, att kunna bli ledsen och osäker men känna att jag har förmågan att trösta mig själv. Minnen och känslor från barndomen är så nära till hands och varje gång jag får en överväldigande känsla så försöker jag stanna upp och fundera på vilket situation i barndomen känslan påminner mig om. Det dyker oftast upp någonting…alltid med min mor. Det här med att pappa stack och flyttade till Finland gör inte så ont längre, jag hatar honom inte för det, jag tycker synd om honom.

Någonstans inuti har jag ändå ett hopp om framtiden om att bli den person jag vill vara. Jag är inte den personen just nu men jag har en känsla av att jag har förmågan att ta mig igenom den här skiten, bearbeta, processa, läka…för att sedan kunna vakna upp i framtiden och känna annorlunda. Såg något inlägg på instagram att healing inte handlar om att vara chill och harmonisk utan healing handlar om att våga öppna upp sina sår och gräva djupare och djupare tills man hittar orsaken till smärtan. Det är inte en vacker process, den är absolut inte chill eller harmonisk! Processen är grotesk, skitjobbig, smärtsam, läskig, frustrerande och fruktansvärd emellanåt men jag tror att man bara ska plöja sig igenom den.

Det är inte vackert när maskerna faller av och man börjar inse de ”fula” sidorna av sig själv. De sidor man skäms över och inte vill se. Jag kände det igår när jag och min man hade ett snack där jag var tvungen att försöka formulera vad jag vill ha i vår relation och vad jag hade förmåga att ge… jag tycker det är jättejobbigt att utrycka vad jag vill, det är en ångest kopplat till att ens yttra orden. ”Jag vill att du…. jag behöver det här i vår relation…” tar emot att säga och min hjärna går per automatik in i läget ”Äsch, vi skiter i det här och delar upp oss helt enkelt!” Mycket lättare att hantera än att utrycka sina behov! Det är nog mitt Avoidant attachment försvar… Istället för att skapa en verkligt djup relation till min man så dömer jag redan ut oss för att misslyckas och vill gå vidare på egen hand… mycket lättare!

Men vad är jag så rädd för? Varför är det så jobbigt att utrycka sina behov? Det är som att det lilla barnet i mig bara skriker och säger ”Nej nej nej, säg inte vad du vill för du vet att det har gått åt helvete alla gånger du har utryckt dina behov som liten!”. Jag har så många minnen av när jag har försökt utrycka mina behov eller känslor som jag blivit hånad, nedtryckt, skuldsatt för att jag känt som jag gjort. Så varje gång jag säger min åsikt som vuxen så får jag en höjd puls… som att jag förbereder mig på en motattack! Fortfarande! Det är så djupt rotat..

Lyssnade också på en podcast där berättaren sa att det är många personer som har Avoidant attachment som hävdar att det är Poly. Det är lättare för dem att komma undan djupa relationer, vilket skrämmer dem, genom att hävda att de helt enkelt är poly så de kan ha flera partner utan en riktigt djup relation. Det var nog det min psykolog trodde om mig också. Hon trodde att jag var rädd för en djup relation och därför lade ”ägg i flera korgar” för att säkra upp spelplanen… så om en relation kraschade så hade jag fler att falla tillbaka på. Jag kan ju förstå att personer som har den anknytningsstilen Avoidant kan utnyttja Polykonceptet för att slippa komma människor nära… men jag är inte en av dem. Visst är jag rädd för att öppna upp mig ibland, men jag tycker att jag har en väldigt djup och fin relation till min man. Jag är så brutalt ärlig jag kan vara i vår relation och jag tycker att han har hanterat det efter den bästa förmåga han kan. Visst, han förstår inte mitt barndomstrauma, mina känslor eller reaktioner emellanåt…men han försöker och han vill mig väl, det känner jag. Så jag tror att vår relation är väldigt djup, om jag skalar bort mina rädslor och barndomstrauman…

Dessutom är jag inte så intresserad av ytliga relationer. Ytliga relationer tråkar ut mig så jag är inte alls Poly för att jag bara vill ha en bunt ytliga relationer till människor jag inte bryr mig om. Jag vill ha djup connection i alla mina relationer.. psykologer skulle hävda att jag behöver djup connection för att jag är Anxious attached… men det blir ju lite komplext när jag har båda dessa anknytningsformer. Å ena stunden vill jag ha djup connection, å andra så vill jag bygga upp murar… det är en konstant battle… Nu flummar jag iväg i tankarna känner jag…

Grundfrågan som jag ställer mig är väl ”är jag poly för att jag lider av Avoidant-Anxious attachment style och att Poly är något slags försvar eller är jag poly för att jag genuint tror att vi människor har förmågan att älska flera personer samtidigt?”. Min psykolog trodde ju absolut att det var ett försvar…men hon verkar inte direkt förespråka Poly heller så det är lättare för henne att avfärda konceptet som något slags symptom på obearbetade händelser i barndomen, då passar man ju helt plötsligt in i boxen igen och kan avfärda poly som ett symptom på psykisk ohälsa.

Jag ser fram emot att komma ut ur den här bearbetningsfasen och hitta vem jag verkligen är på andra sidan av det. När jag har bearbetat min barndom och kan släppa det jag bär på så tror jag att det kan bli ett ganska intressant liv. Jag har så många drömmar och tankar och idéer om hur man kan leva men jag är inte tillräckligt trygg i mig själv för att förverkliga dem ännu. En vacker dag…