Det här året skulle vara året då jag blev fri från min narcissistiska mor, flyttade utomlands och hade den bästa tiden i livet tillsammans med min man och mina barn. Få fokusera på vår lilla familj, uppleva saker tillsammans, ha kul och skapa minnen för livet att se tillbaka och glädjas åt… det blev inte riktigt så. Det här året har varit en mardröm och det värsta året i mitt vuxna liv. Visst blev jag fri från min narcissistiska mor, hon dog… men gick hon bort stilla och fridfullt och bad om ursäkt för att hon behandlat mig som skit hela livet? Nope! Hon gav mig skuldkänslor och fick mig att känna mig otillräcklig in i det sista! Har vi kunnat njuta av familjelivet och skapa fina minnen?…några få. Största delen av året har jag mått dåligt över min mors bortgång och sedan när det började lägga sig och vi skulle ha vår fina och härliga familjesemester, då väljer min man att börja dejta en annan kvinna istället. Det var den semestern. Har inte direkt många fina och härliga minnen…stundvis bra minnen men sen lägger sig ångesten som en blöt filt över minnena och jag tänker att de inte var på riktigt…vi fejkade ett familjeliv för barnens skull. Min man tänkte mest på sin nya dejt och jag hade ångest och var sjuk.. Minnena påminner mest om känslan av att inte vara tillräcklig, känslan av att bli bortvald, bortprioriterad, oviktig, övergiven, oälskad…

Sedan dess har jag mått fruktansvärt dåligt. Jag har fått kämpa dagligen med självmordstankar… de här känslorna triggar så starkt att jag återupplever min barndom och mina ungdomsår. Tiden då jag inte ens visste om jag fanns på riktigt eller vem jag var. Känslan av att vara oälskad och oönskad… bara vara ett besvär, inte älskad för den jag var utan bara för det jag gjorde. Det enda som fick mig att känna att jag fanns på riktigt var att skada mig själv. Som att det tog tillbaka makten över mitt eget liv, att det var mitt val att avsluta, att jag åtminstone hade någon slags kontroll över situationen.

Det känns som att jag har satt mig i exakt samma situation som jag upplevt som barn. Känslan av att inte vara tillräcklig. Den känslan väcks i en polyrelation och det är väl ett faktum att det är så, att man inte är tillräcklig i relationen, varför skulle man annars vara poly?

Jag var iväg på resa själv i två veckor. Besökte min far i Finland, fruktansvärd upplevelse det också men det är en annan story, och sedan åkte jag och hälsade på kompisar och hade roligt. När jag umgicks med mina vänner och min nya kille så släppte ångesten i alla fall. Där kunde jag känna att jag var omtyckt för den jag var, utan motprestation. Ångesten släppte lite under de två veckorna och jag kände att livet kanske var lite värt att leva ändå. Sen kom jag hem och hade ett rätt bra snack med min man. Vi gick till restaurang och käkade god mat, tog några öl och snackade om vår framtid och om poly. Jag förklarade för honom att jag inte kan hantera att han träffar en annan just nu. Det är för stor påfrestning för mig och jag är inte mental redo att hantera det. Jag upplever att min stressnivå blir skyhög, jag har svårt att sova på nätterna eller sover för mycket, jag tappar allt mitt hår, jag har ont i hjärtat och det rusar emellanåt, jag har en klump i halsen och svårt att andas, mitt tandkött blöder och jag har ilningar i tänderna, jag har huvudvärk och ont i kroppen… och egentligen kan alla dessa psykosomatiska symptom kopplas ihop med stress. Jag sa att jag måste få en trygg plats att försöka hantera de här känslorna som kommer upp. Jag vet ju att de kommer från barndomen men jag vet inte hur jag ska nå minnena eller bearbeta dem. Men jag kände att jag inte var trygg i vår relation längre så mitt förslag var att vi skulle ta en paus i vår relation så att jag kunde få skapa en egen trygg plats att bearbeta på.

Men min man tyckte det lät som en dålig idé. Tanken med att flytta utomlands var ju för att fokusera på vår familj och ha kul ihop, det här med poly var ju bara ”hopp och lek”, något som skulle förgylla vardagen. Men jag sa att det är en omöjlig ekvation just nu. Jag kan inte hantera att han träffar en annan och låtsas att jag är okej med det. Jag sa att jag hellre vill att vi flyttar till Sverige och skiljer oss än att behöva genomlida det här just nu. Att ha kul som familj är ju inte att tänka på i det här läget när jag får kämpa med att försöka ens vilja leva en dag till…

Så vi beslutade att pausa Poly och fokusera på vår familj och vår relation nu. Vilket kändes jättebra för min del. Jag kände en väldigt fin samhörighet med min man och kände att jag faktiskt hade ett bra stöd i honom. Att jag kunde lita på honom och att han fortfarande älskar mig och bryr sig om mig fast jag inte varit en duktig poly. Det kändes så fint att ha någon som älskade mig utan motprestation, för den jag var, med mina demoner och mörker och utan krav på att vara någon annan. Jag kände mig viktig, prioriterad och utvald och jag började känna mig hoppfull för framtiden igen…. men allt rasade igår…

Han berättade att han var ledsen över att behöva säga hej då till den här tjejen och att han undrat hur det skulle kunna blivit med henne… så han sa att han behövde tid för sig själv. Vilket ändå är en rimlig reaktion. Vi hade båda trott att det skulle vara så jävla nice med friheten man får när man är poly, att dela livet med någon fast utan de krav och begränsningar som en monogam relation sätter… men det gick ju käpprätt åt helvete! Och det är väl rimligt att vara ledsen över det… tycker min logiska hjärna….men mina känslor.. Jäklar vad de har löpt amok över den kommentaren. Håll i hatten, här kommer ångestens röst in i mitt huvud:

Han säger att poly bara är ”hopp och lek” men det är uppenbarligen inte sant eftersom han redan har connectat så pass mycket med den här tjejen på bara 3 träffar att han är ledsen över att inte kunna fortsätta träffa henne TROTS att han vet att det orsakar djupa mentala problem för sin fru när han gör det… Jag har redan förlorat honom! Hon har redan övertaget och han kommer gå hela livet och undra ”what if..?”… vår relation kommer långsamt ruttna inifrån tills det inte finns något kvar att rädda. Mitt försök att klamra mig fast i den här relationen, kontrollera min man till att älska bara mig så att jag kan känna mig prioriterad, kommer sätta så djupa spår i honom att han kommer bli bitter… han kommer hela livet tänka på den här tjejen istället och undra hur det hade varit om han fick utveckla en relation med henne… det kommer skapa en bitterhet mot mig och jag vet ju att han redan valt. Känslomässigt har han redan valt. Utåt sett så prioriterar han mig och vår relation men känslomässigt är en annan historia.. och det är väl det som räknas egentligen. Jag vill bara ge upp. Jag orkar inte kämpa mer. Jag orkar inte kämpa för att bli älskad eller bekräftad, för att känna mig viktig, oersättlig, obytbar, tillräcklig. Jag kommer aldrig bli tillräcklig för min man… det enda han vill ha från vår relation är frihet. Jag har satt mig i en helt omöjlig situation igen…samma situation som hela min barndom med min narcissistiska mor lärt mig…jag kommer aldrig vara tillräcklig. Jag kommer inte vara älskad villkorslöst…jag kommer vara älskad OM jag är duktig poly.

Så jag känner att det redan är kört. Varför kämpar jag ens längre när jag redan har förlorat. Grattis tjejen, vad du nu än heter, du vann… jag ger upp. Jag vill inte vara med längre. Du har satt klorna i min man och lyckats fånga honom, kul för dig. Jag vill inte bo utomlands, jag vill inte ha den här jävla berg-och-dalbanan av att känna att jag har ett stöd i ena stunden för att sedan känna att mattan rycks bort under mina fötter igen. Jag vill inte leva ihop med någon som är ledsen över att han inte får vara med en annan person än mig. Han säger att han vill vara mitt stöd men hur kan han vara ett stöd om han längtar bort? Vilket jävla fängelse jag skapat för honom. Jag vill släppa honom fri. Jag vill inte vara med längre. Jag vill bara släppa kontrollen och få börja leva mitt liv igen. Det har gått ett år nu…ett år av att jag mått skit.. det värsta året i mitt vuxna liv har poly orsakat mig. Jag orkar inte må dåligt längre. Jag vill hem till mina vänner. Skaffa en katt, ett jobb och ett liv som känns värt att leva.

Någonstans i allt det här finns en liten röst i mig som säger att det inte är så katastrofalt som jag förutspår. Att om jag bara ger mig själv och oss lite tid så kanske vi kan komma på fötter igen och hitta tillbaka till varandra men mitt ego säger att jag är fruktansvärt patetisk som klamrar mig fast och desperat söker connection och kärlek när det är så uppenbart att jag förlorat. Ge upp looser! Släpp din man fri och gå vidare, ni kommer bara skada varandra. Ge upp poly också och bli singel så du kan dejta killar som faktiskt kan behandla dig som att du vore allt i hela världen för dem, just vid det tillfället iaf. Jag tror att det är det jag behöver just nu. Känna att jag är viktig för den jag är i en relation, utan krav.

Självkänsla byggs inifrån och det är väl den jag måste jobba med. Men jag kan inte ha en relation med en man som är ledsen över att han inte får vara med en annan kvinna och samtidigt jobba på att känna mig värdig. Det är så uppenbart att jag inte räcker till i den här relationen. Det blir ju väldigt kontraproduktivt att ha en relation som säger att man inte är prioriterad när man samtidigt försöker bygga upp känslan att man är det. För om man tvingar en person att välja en….så är det ju inte av kärlek den personen valt dig ändå och det kommer skapa ett blödande sår i er relation och den andra parten kommer alltid undra hur det skulle varit att få bygga en relation med en annan person än dig. En sådan relation vill jag faktiskt inte ha.

Så jag är tillbaka till att vi skiljer oss och flyttar till Sverige! Jag har misslyckats som poly, vi har misslyckats som par, vår utlandsflytt var ett misslyckande och hela jag är ett stort fett failure! Så ni som funderar på att testa Poly men har haft en traumatisk barndom och känslan av att ni aldrig räcker till…DON´T DO IT! Poly är inte för oss! Poly är för folk som haft en trygg uppväxt och som är trygga i sig själva och inte känner sig hotade av att partnern träffar en annan person och bygger en romantisk relation till den istället… inte för oss som arbetar med att heala sitt barndomstrauma! Vi behöver 100% stöd eller en trygg plats att få bearbeta det själva. Så inte så hoppfull avslutning, välkomna till min katastroftänkande hjärna!