På lördag åker jag iväg själv på en resa på cirka 2 veckor. Jag åker först till norra Finland för att hälsa på mina släktingar och familj där uppe. Min pappa har Alzheimers så vi får se hur väl han känner igen mig. Jag har inte varit där på 2 år… det blev bara massa drama förra gången och jag kände inte direkt att någon uppskattade vårt besök. De tog sig inte tid att umgås eller lära känna mina barn så varför ska jag släpa med dem dit? Därför åker jag själv. Som ett sista avsked till både min pappa och min farbror som också är sjuk. Han har problem med vatten i lungorna och håller inte vätskebalansen/saltbalansen i skick. Han har fått ölförbud av doktorn men han har hittat en metod där han tar sina mediciner tidigt på morgonen, sedan dricker han öl på dagtid men slutar sedan innan kvällsmedicinerna… klokt.

Jag känner liksom att allt som hör till Finland har jag svårt att identifiera mig med… min släkt har varit kaotisk. Fylla, slagsmål, gräl, spya och bakfulla föräldrar. Men vi barn hade ändå kul tillsammans, såg fram emot att bo i stugan under sommaren, basta, bada, grilla korv, röka vass och bananskal… Men mina kusiner har inte klarat sig så bra. En är psykiskt sjuk och bor på ett särskilt boende och de två andra är alkoholiserade och festar hela helgerna. Den äldre dricker 3 vodka sjuttis på en helg och käkar anabola så han är biffig som tusan. Den andra har haft diverse mentalt sjuka flickvänner som hotat honom med kniv eller varit sjukt svartsjuka…

Så baserat på min uppväxt så måste jag ändå säga att jag klarat mig rätt så bra. Jag är absolut lite störd men det är nog svårt att inte bli det under omständigheterna som varit min barndom.

Men jag ska ägna denna resa till att hitta mig själv. Jag lyssnade på en jättebra pod. Den handlade om attachment styles och hävdade att det finns 3 olika. Anxious attachment, Avoidant attachment och så en kombination av dem som kallas Desorganised attachment. Jag har absolut den senaste. Jag kan pendla mellan att behöva sjukt mycket bekräftelse och kärlek, söka djup connection med min partner och ägna timmar åt att fundera på vår relation och vad han gör för att sedan växla till Avoidant och inte vilja ha med honom att göra alls. Det gör att vår relation blir ganska oförutsägbar… min man vet riktigt aldrig vart han har mig eller vilket humör jag är på eller hur jag kommer reagera på saker och ting. I podden så pratade de om att man inte kan ha sunda relationer om man hänger kvar i en anxious attachment style i relationen… de gav 5 tips på vad man ska fokusera på istället i relationen och allt hon sa är sådant jag redan funderat på att jag borde utforska. De lade upp det i 5 steg

1. Lär känna dig själv! Create a sense of self. Who are you? Har man utvecklat den här typen av anxious attachment så har man troligen inte haft föräldrar som har kunnat stötta utvecklingen av ens känsloliv under barndomen då man egentligen ska skapa en bild av vem man är. Jag satt ofta och grät i mitt rum när jag var liten och hade frågor i huvudet som ”vem är jag? finns jag ens? vad är verkligt?” och det får man när en vuxen inte finns för att bekräfta ens egenvärde. Jag fick bara beröm om jag gjorde något bra, jag fick aldrig höra att jag duger som jag är eller att mina känslor var värda att utryckas… det gör att jag som vuxen är ett skal av mig själv. Jag har lärt mig att anpassa mig till min omgivning men jag vet inte vem jag själv är.

1. Lär känna dina behov. What does your body need? What does your mind need? Hur gör jag för att lugna mig själv när jag är stressad eller rädd? Eftersom jag inte vet vem jag är så saknar jag en relation till mig själv och vet inte vad jag behöver för att må bra. Och om jag inte vet vad jag behöver, hur ska jag kunna utrycka mina behov till min partner?

1. Lär känna dina gränser. Boundaries. Vilka gränser har du för din partner för att du ska känna dig säker och trygg i er relation? Create safety for yourself. Om man inte har satt gränser till sin partner och hen ändå råkar gå över en gräns som du innerst inne har, utan att ha kunnat utrycka den, så kommer ilska och smärta in i eran relation. Troligen så kommer man hålla den inombords, när man har den här anxious attachment style, för man vet inte riktigt att det är en gräns som har korsats… så man stänger ilskan inne så länge tills man helt plötsligt exploderar av allt man hållit inombords. Då kommer det ut som helvetets kaos och allt är din partners fel (enligt dig) men du kan inte sätta fingret på egentligen vad han gjort…

1. Nervous System Regulation. När man har anxious attachment style så är man konstant i fight or flight mode… Du tror att du i din relation måste komma med snabba svar och du känner dig konstant stressad. Du ger inte dig själv tid att känna efter för du tänker bara på att du måste svara snabbt till din partner. Du vill vara honom till lags och eftersom du inte har koll på dina gränser så kan du säga sånt som du tror din partner vill höra, så att ni inte förlorar er connection. Du tar dig inte tid att lyssna på dina känslor och eftersom du inte har koll på dina gränser så kan det lätt bli fel svar. Man ska hitta sina ”glimmers”. Things that make you feel safe! Exempelvis inhalation techniques, taking a bath, taking a walk, name 5 things that you see, paint, write… Build capacity for handling stress responses in your body and give yourself time to react and feel.

1. Question your narrative! Om du har anxious attachment style så går du troligen direkt till worst case scenario vid minsta osäkerhet, särskilt i din relation. Det är viktigt att börja ifrågasätta hur din hjärna fungerar. Separera ditt ”jag” mot din hjärna. Create distance between you and the content of your mind, they are not the same! Din hjärna är programmerad från barndomen att räkna ut worst case scenario…för det var troligen det du hade att vänta dig. Denna funktion höll dig säker och hjälpte dig hitta trygghet och lösningar för att undvika det värsta som kunde hända…det behövdes för att skydda dig. Men frågan är om det behövs idag? Är du så pass hotad att du behöver räkna ut worst case scenario längre? Lita inte på din hjärna i dessa stunder… meditera och fundera om det verkligen är ett sannolikt utfall.

Såhär i efterhand när jag har lyssnat på podden så är det ju ganska uppenbart varför det har gått så snett för mig när min man har börjat utforska sin polyrelation och träffat en annan kvinna. Jag vet ju inte riktigt ens vem jag är ännu. Jag vet absolut inte vad jag har för behov vilket gör att jag inte heller kan sätta relevanta gränser för hur jag ska kunna känna mig säker medan min man träffar en annan. Jag vet inte vad jag har för gränser. Jag provade att sätta mig i avoidant attachment mode för att kunna hantera att min man träffade en annan. Det gick skitdåligt och skapade extremt mycket smärta och frustration i mig och jag kände mig oändligt ensam och började ifrågasätta hela vår relation för jag tyckte att han hade övergivit mig. Men det var ju jag som stängde av och sa ”gör vad du vill, jag måste ju vara fine med det eftersom vi beslutat för flera år sen att vara poly”. Fel, fel, FEL!

Man behöver inte alls känna sig okej med saker man kommit överens om rent logiskt men man behöver kunna kommunicera att man inte känner sig okej med det för att sedan prata om en strategi för hur man ska bli okej. Men jag kan ju inte definiera en strategi när jag inte vet någonting om MINA behov eller MINA gränser!

Jag vet inte heller hur jag ska Nervous System reglera. Jag vet inte hur jag ska göra mig lugn. Jag är alldeles för uppslukad av att känna mig sårad av det min man gör så jag kan inte fokusera på vad jag behöver. Jag känner bara att det är hans fel alltihop i den stunden. Han har redan valt den andra kvinnan som sin prio vilket innebär att han inte bryr sig om mig. Jag vet ju att det inte är sant, det funkar inte så i poly….min hjärna vet det…. men jag känner det inte.

Så nu när jag ska resa själv i två veckor så har jag gett mig själv hemläxa att reda ut vem jag är! Särskilt vem jag är utan min man!! Det är som att hela jag är uppslukad i vår relation och jag gör allting för att passa honom… men jag är inte säker på att det är jag egentligen. Jag behöver hitta min egen röst utan hänsyn till honom och hans behov. Jag ska också träffa min…åh vad ska jag kalla honom….sekundära partner…pojkvän-ish… jag vet inte vad vi är riktigt. Vi har hånglat några gånger och jag gillar att umgås med honom. Han har också växt upp med en narcissistisk förälder så jag kan dela med mig av tankar till honom som han kan förstå direkt. Det går liksom inte att förklara hur fucked up ens hjärna är för någon som aldrig upplevt trauman själv i sin barndom… det är som att man talar olika språk.

Det här är ju så dumt. Jag är ju helt hundra på att min pojkvän-ish aldrig skulle kunna ta min mans plats. Jag skulle aldrig lämna min man. Men jag är ändå lite småkär i min andra kille… jag gillar honom jättemycket och ser fram emot att träffa honom som fan. Men jag är inte ett dugg orolig att vår romans ska påverka min och min mans relation….varför kan jag inte bara vända på steken och fatta att om min man träffar någon vid sidan av så kommer hon aldrig kunna ersätta mig och han skulle aldrig lämna mig för en förälskelse… Vi har för mycket historia ihop, vi har barn ihop, vi har kul ihop… varför är jag ändå så rädd att bli övergiven?

Kommentera, dela och fundera. Poly är ett extremt svårt ämne, särskilt när man inte haft en trygg uppväxt. Jag försöker hitta andra som polybloggar men hittar inte så många så tipsa gärna vidare så vi kan skapa en polydiskussion för de som är nyfikna!!!

Puss och kram, skrivs om 2 veckor igen…