Imorgon har jag en tid hos psykolog igen men jag vill verkligen inte. Jag orkar inte höra hur fel jag har med polykonceptet eller hur skör jag är på grund av min uppväxt. Jag vill inte tro att jag är skör, jag finns ju fortfarande här och kämpar trots mitt bagage. Skulle inte kalla det ett tecken på skörhet, snarare styrka. Jag har lyckats hitta en bra partner och skaffat en jättefin familj med honom trots allt jag gått igenom i min barndom och tonår.

För att bearbeta sitt barndomstrauma måste man tydligen prata om sin barndom. Jag är inte alls sugen på att prata om min barndom men jag kanske kan skriva om den? Kortfattat…sakligt… äsch, vi gör ett försök.

_{Varning: nedanstående text beskriver en traumatisk händelse från min barndom som inkluderar fysiskt våld, känsliga läsare varnas.}

Barndomsminne 1 – Pannkakor

Morsan hade lovat mig att laga pannkakor när jag kom hem från skolan. Så jag gick hem till henne efter skolan, satte mig i det grönmålade köket och väntade. Klockan blev 4 men hon kom inte hem från jobbet. Klockan blev 5 och jag var sjukt hungrig. Sedan blev klockan 6 innan jag gav upp och gick hem till min pappa istället. Han bodde bara några kvarter bort. Han var i köket och meckade med en videoapparat. Det var sånt han gjorde för att tjäna lite pengar, laga folks videoapparater.. svart såklart, bara cash. Han undrade vad jag gjorde hemma och jag sa att morsan aldrig kom hem och att jag var hungrig så han tog med mig till pizzerian för att hämta en pizza. Min bror var på fotbollsträning och skulle komma hem senare. När vi kom till pizzerian såg vi att morsan satt där och drack öl med sina kompisar. Det var högljutt och rökigt därinne och alla satt med ett varsitt stort glas öl.

”Mamma!” utbrister jag och springer fram till henne.

”Vad gör du här?” säger hon förvånat.

”Du lovade att du skulle göra pannkakor till mig efter skolan!” säger jag besviket.

”Nej det har jag aldrig gjort! Det är pappas dag idag.” säger hon och kollar argt på pappa.

Pappa säger åt mig att vänta lite längre bort, han behöver prata med mamma, så jag går bort och sätter mig på en stol i hörnet av pizzerian och betraktar dem. Jag ser att morsan är förbannad och pappa ser bekymrad ut. Såhär i efterhand vet jag att pappa sa till morsan att hon var en dålig mamma… det är hennes version i alla fall. Till slut blir pizzan klar och vi går hem. Min bror är också hos pappa nu så vi delar på pizzan och går sedan in i våra varsina rum. Senare på kvällen ringer det på dörren. Jag går ut ur mitt rum och kollar mot hallen medan pappa öppnar dörren och då…

*SMACK*

…jag ser en knytnäve flyga in från ytterdörren, den träffar pappa rätt i ansiktet och han flyger baklänges in i toalettdörren bakom honom. Han ramlar omkull, blir sittande med ryggen mot toalettdörren och håller sig för näsan med båda händerna. Jag ser blod som rinner ner från näsan och ner på hans vita stickade tröja. Droppe efter droppe hamnar på den vita tröjan som blir helt röd vid kragen. Morsan kliver in genom dörren och skriker på pappa, på finska. Hon är full och förbannad och jag tror att hon ska slå ihjäl pappa. Min bror springer ut ur sitt rum och tar tag i morsans arm

”Mamma kom igen, vi går hem istället. Mamma kom. Mamma sluta. Snälla mamma.” säger han medan han håller hennes högra arm med båda sina händer,

men hon står fortfarande i attackposition för nästa knytnävsslag och skriker på pappa som fortfarande sitter på golvet, nu med blodet forsande ur näsan. Jag springer in till mitt rum, stänger dörren, hittar mitt gosedjur och håller det hårt i min famn sedan kryper jag ihop i hörnet av rummet. Tårarna rinner ner för mina kinder och jag är livrädd. Livrädd att hon ska slå ihjäl pappa och att hon sen ska komma och skälla ut mig. För det var ju mitt fel. De där jä’la pannkakorna. Hade jag bara struntat i pannkakorna så hade det aldrig hänt.

Jag hör allas röster där ute. Min bror som försöker lugna mamma, pappa som lugnt förklarar och mamma som morrar fram meningar, skriker, gråter och slutligen blir lugnare. Efter ett tag knackar det på dörren till mitt rum. Det är pappa som kommer in. Nu med en vit pappersbit i näsan, tröjan fortfarande blodig men han kollar på mig och ler.

”Du kan komma ut nu. Vi är vänner igen.” säger han på finska

Jag bryter ihop av att se honom. Jag vill inte gå ut. Jag skäms. Det är mitt fel att han är blodig, det är mitt fel att morsan är förbannad. Jä’la pannkakor.

I köket sitter mamma och min bror. Min bror ser fortfarande allvarlig och bekymrad ut, som att han är beredd på nästa attack. Min mamma ser helt förstörd ut, rödgråten men lugn. Hon sträcker ut armarna och ger mig en kram

”Lilla gumman, det var inte idag jag skulle gjort pannkakor. Jag menade i helgen. Du måste ha missförstått.”

Jag är förvirrad. Jag är helt säker på att hon menade idag eftersom hon sa det till mig på morgonen innan jag gick till skolan. Men jag säger ingenting, jag vet att det inte är lönt att tjafsa och jag är rädd att hon ska bli arg om jag säger emot. Så jag nickar och säger att det är mitt fel att det blev missförstånd och jag säger att hon inte ska vara arg på pappa. Jag säger förlåt och gråter.

Den händelsen har min mamma ofta berättat om för andra utomstående till familjen. Bara det att i hennes version är det hon som är offret, pappa och jag är förövarna och det är henne det är synd om. Hon skulle äntligen ha en ledig dag och gick till pizzerian med kollegorna för att dricka öl. Och så kommer pappa dit och säger att hon är en dålig mamma. Då blir hon självklart förbannad och har ju all rätt att gå hem och dra honom på käften. Hon berättade ofta historien skrattandes. Min pappa har väl lite sjuk humor också för han har också skrattat åt det i efterhand och sagt att han aldrig åkt på stryk av en kvinna förut. Första och enda gången. Att ingen av dem kunde förstå att händelsen orsakat ett trauma för oss barn. Min bror som försökte skydda vår pappa och jag som tror att allt är mitt fel. Min mor bekräftade ju i princip att det faktiskt var mitt fel alltihop, hon hade ju aldrig lovat mig pannkakor…

F’ck… det var värre att skriva om än jag trodde. Har gråtit medans jag skrivit…

Nu då? Hur ska jag bearbeta den här händelsen? Jag fattar ju att den är f’cked up och jag fattar att det inte var mitt fel. Jag var typ 7 år när det hände. Lika gammal som min äldsta son är idag. Det är ju helt uppenbart att det är min mor som agerar helt åt helvete men ändå tog jag på mig skulden som liten och har burit det med mig hela livet. Jag vet ju den verkliga versionen, jag vet vad hon lovade mig. Det rimliga i den situationen hade väl varit om hon där och då på pizzerian kunde förklara att jag förstått fel…gett mig en kram och sagt ”Nämen oj lilla gumman, har du väntat länge på mig? Det var ju i helgen jag menade, vad tokigt det blev. Vilken tur att pappa kunde hämta pizza då.” Men jag tror hon insåg på pizzerian att hon glömt bort att hon lovat det men så tog det ett tag att komma på en annan version som passade till hennes agerande så den versionen dök inte upp förrän efter hon slagit farsan.

Traumabearbetning del 1 klar?