Jag hade ett andra möte med min psykolog idag. Hon verkar besatt av att jag och min man ska sluta med poly. Vi var inne och nosade på mitt barndomstrauma men jag kände mig inte redo att djupdyka ner i det träsket så vi pratade om min och min mans relation istället. Men hennes analys av situationen är att vi leker med elden, att det är farligt att låta sin partner träffa någon annan vid sidan av eftersom det leder till att man utvecklar känslor för den personen man umgås med. Sen leder det till att man blir förälskad och så är risken stor att man lämnar sin nuvarande partner… säger hon. Hon menar att det bara är en tidsfråga tills man träffar och utvecklar så starka känslor för någon annan så att man lämnar sin partner och sitt liv. Det är att leka med elden och det är rimligt att vara rädd eftersom det är ett hot mot ens relation.

Så min rädsla att bli övergiven blev ju inte direkt mindre i och med att en professionell yrkeskunnig psykolog intygar att poly är ett hot mot relationen. Men jag tänker att jag kanske pratar med fel psykolog? Jag behöver prata med en psykolog som förstår polykonceptet och köper det så att hen kan ge oss råd anpassade för poly. För denna psykolog är nog ”inom normen” och verkar se poly som ett hot men det finns de som hävdar att det inte är ett hot mot relationen utan att det faktiskt kan berika en relation.

Hon tyckte det var rimligt att vara poly om man var 4 stycken personer som alla älskade varandra. Eller om man hade en partner som var bisexuell som hade ett stort behov av att få in det andra könet i relationen och att man då utforskade det tillsammans i en trekant. Hon tyckte också att swingersklubbar kunde vara något som berikade relationen eftersom det bara handlar om sex och inte romantiska känslor. Men det här att träffa någon vid sidan av sin partner, utveckla en intim relation och romantiska känslor var att leka med elden och inte bra för relationen.

Så nu är jag kluven, minst sagt. Hon tyckte också att det verkade rimligt att min partner tyckte det var lätt att hantera poly eftersom han har haft en trygg uppväxt men hon sa att jag var ”skör” och kanske inte kunde hantera poly pga min problematiska uppväxt och min avsaknad av trygghet. Hon sa att vår parrelation kanske inte klarar av poly eftersom det får mig att må dåligt. Vilket får mig att anta att hon syftar på att jag kommer vara forever fucked up och aldrig kommer bli trygg. Tack för det förtroendet… men vafan vet hon, hon känner mig ju inte. Och det triggar mig att hon kallar mig ”skör”, det är vad min mor alltid kallade mig när jag visade känslor. ”Du är så skör, du är inte lika tuff och stark som jag”… fuck you!

Jag tänker inte se mig själv som skör eller trasig bara för att jag haft en jobbig uppväxt. Jag tänker inte se mig själv som offer heller och acceptera att jag kommer förbli så osäker att jag aldrig kommer kunna hantera poly. Det måste finnas en lösning. Jag vet att det går att ha en jättefin parrelation och samtidigt vara poly. Det finns bra exempel på det men de syns och hörs inte så mycket i samhället för de blir så jäkla dömda! Precis som jag blev dömd av min psykolog… jag ställde en specifik fråga ”hur ska jag göra så att jag inte går till katastroftänkande när min man gör något som får mig att känna osäkerhet” och psykologen svarar ”det är klart du känner så, att han träffar någon annan är ju ett hot mot relationen”… Jag frågade inte ens om poly, men hon svarade som att jag menade poly och hon ville trycka i mitt ansikte att poly är fel. (Obs upplevd känsla)

Samhället har inte accepterat poly som en sexuell läggning än, vi blir fortsatt brända på bål för att utrycka detta begär. Det är fel, det är skadligt, det är ett hot, man kan inte ha en djup intim relation och samtidigt vara poly, man är rädd att bli övergiven så man väljer att säkra upp sina alternativ (för det är den enda rimliga anledningen till att man väljer poly…att man är skadad på nåt sätt). Hon verkade ju tycka att det var helt okej att vara poly om man var bisexuell, för det är ju en sexuell läggning, men om du identifierar dig som straight, nej då är det fel! Då ska du hålla dig till Hollywoods version av ”one true love”… annars är du ute och cyklar!

Jag undrar om min psykolog var den som blev triggad av vår polyrelation?

Min psykolog tyckte också att jag behövde minst 50 timmars djup psykologi. Inte ytlig KBT utan riktig traumabearbetning-djupgående-childhood-shitshow-genomgång. Det suger ju, psykologer sitter ändå bara och nickar, lägger huvudet på sned och säger ”oj, du har haft det jobbigt du”… är inte så sugen på att ha 50 timmar av det. Jag frågade om jag inte bara kunde prata med en kompis om mina barndomsminnen och gråta lite men hon sa att det inte blir strukturerad bearbetning då. Jag frågade också vad som händer om jag inte går i terapi och hon sa att risken är att jag utvecklar alkoholberoende, upprepar samma mönster som mina egna föräldrar eller att jag lever ut min känsla av otrygghet och skapar dramatiska händelser. Challenge accepted! 😉

Skämt åsido. Jag respekterar psykologer och yrket men jag är inte övertygad om att de alltid har rätt. Jag tror inte alla människor passar in i deras mönster och jag tror inte man kan anpassa samma sorts modell av bearbetning på alla. Sen har jag svårt att tro, eftersom jag är medveten om min problematik, att jag inte skulle kunna klara av att hantera mina trauman på egen hand med hjälp av mina vänner och partners som stöd. Och ibland tänker jag också att det är bra att ha lite skit i bagaget för man blir så jävla kreativ när man jobbar med sitt mörker. Om jag inte har lite mörker kvar, vad ska jag då grubbla på?

Men jag är väldigt nyfiken… vad tror ni där ute om polykonceptet? Är det en sexuell läggning eller är det bara ”fel” och utförs av trasiga människor som inte vågar ha intima relationer? Kan man ha flera romantiska relationer och älska flera personer samtidigt? Du älskar ju troligen alla dina barn lika mycket….varför kan du inte älska andra personer lika mycket? Varför är det okej att vara bisexuell och poly men inte straight och poly? Vad tänker du om polyfolk, ärligt (men artigt).