Det känns lite lugnare idag. Ångesten ligger på en stadig 3:a på en 10-gradig skala där 10 är panikångest. Det känns skönt faktiskt. Det har varit en lång period av ganska påtaglig ångest och depressionskänslor men nu är det lugnare.

Det kan vara så att det är lugnare för min livspartner har sagt att han är villig att avsluta sitt polyutforskande med den här nya kvinnan, avsluta eller ta en längre paus. Även om han fortfarande känner sig orättvist behandlad så ser han ju att min mentala mående är åt helvete och att jag kanske behöver få känna trygghet och inte press från hans sida just nu. Press på att jag ska vara okej med att han träffar en annan… det har inte fungerat så bra att pressa sig själv in i den situationen. Det kan man tydligt se på de tidigare inläggen jag skrivit.

Min man fick läsa ett av de tidigare inläggen, den om att jag känner mig så jävla ensam efter utomlandsflytten och jag förlorat allt. Han kommenterade två saker. Det första var ”varför förutsätter du att jag är ett svin för?” och det andra var ”det låter som att du bara sitter och tycker synd om dig själv och att allt är alla andras fel, du kanske borde ta mer ansvar i situationen?”.

Det första är väldigt sant. När jag känner mig osäker och tycker att min trygghet håller på att försvinna så förutsätter jag att min man är ett egoistiskt svin som bara tänker på sig själv. Sedan försöker jag utesluta honom ur min känslosfär och intalar mig själv att han är ett hot som måste elimineras och att jag klarar mig bättre själv. Det är tydligen så man blir om man har haft en förälder som varit både trygg och hotfull… man får ett desorganiserat anknytningsmönster. Tydligen vill jag ha väldigt mycket stöd och kärlek men är samtidigt rädd för det så jag skapar distans till min partner. Först kan jag vara väldigt närhetssökande och vilja ha mycket kärlek och support för att nästa stund säga ”fuck off, jag klarar mig bättre själv”. Det är lite svårt för min man att hänga med i svängarna då.

Det andra är väl sant också men jag har bara påbörjat att göra någonting åt det. Sökt jobb, försökt hitta vänner, planera roligheter, göra saker på egen hand… men ibland måste man fan bara få sitta och tycka synd om sig själv! Ge sig själv en kram och bara vara ledsen och sorgsen. Jag inser att jag inte hunnit sörja att vi flyttat från Sverige än. Vi flyttade för ett år sedan, sen fick min mamma akut leukemi, sen åkte jag till Sverige med barnen, sen tillbaka hit, sen låg hon på sjukhus och hade ångest och gav mig skuldkänslor för att jag inte var där, sen dog hon, sen var det begravning, bouppteckning, beslut, tömma stuga och lägenhet, kontakta myndigheter, fan och hans moster… sen kom sommaren, sen träffade min man en kvinna och började dejta…. jag har fan inte fått stanna upp och inse vad vi har gjort egentligen. Visst, vi följde våra drömmar och flyttade utomlands… men man måste ändå få sörja det man förlorat från Sverige. Så allt kom på samma gång! Och det blev överväldigande!

Vi har tagit hjälp av en AI chat för att inse saker om vår relation och den har fan varit bra! Kanske bättre än en psykolog, eller åtminstone mer lättillgänglig och inte så kostsam. Såhär har konversationen med AI sett ut (sammanfattningsvis):

Fråga: Hur beter sig en person med desorganiserat anknytningsmönster?

AI svar: En vuxen med desorganiserad anknytning kan möta flera utmaningar, särskilt i nära relationer och hur det hanterar känslor och stress. Desorganiserad anknytning uppkommer oftast i barndomen när barnet upplever en vårdnadsgivare som både källa till trygghet och rädsla eller oförutsägbarhet. Som vuxen kan detta resultera i en motsägelsefull syn på relationer. Vanliga konsekvenser inkluderar svårigheter med nära relationer i och med rädsla och undvikande av intimitet. Dessa personer kan både längta efter nära relationer men samtidigt vara rädda för dem vilket leder till ett mönster av att söka närhet men sedan dra sig undan, när relationen blir för intim, pga underliggande misstro. Dessa personer har ofta problem med känslomässig reglering och kan reagera på känslomässiga triggers med intensiva känslor såsom ilska, ångest eller förvirring, vilket gör att de lätt överväldigas i utmanande situationer (no shit).

Personer med desorganiserad anknytning kan ha lågt självförtroende och självkänsla. De kan ha svårt att känna sig trygga i sig själva och sina förmågor vilket gör dem osäkra på sitt eget värde och hur de ska interagera med andra. På grund av deras inre förvirring så kan de engagera sig i självdestruktiva beteenden, såsom att sabotera sina relationer eller fatta dåliga beslut under emotionell press. De har ofta djupgående misstro och svårt att lita på andra vilket kan ge problem i romantiska relationer. De kan ha en överdriven misstänksamhet mot andras intentioner, vilket försvårar tillitsfulla relationer. På grund av den djupa känslan av misstro kan dessa vuxna ofta vara rädda för att bli avvisade eller övergivna, vilket gör att de beter sig oförutsägbart eller gör drastiska förändringar i sin relation för att skydda sig från upplevda hot.

Många med desorganiserad anknytning kan ha lätt att utveckla ångest och depression som resultat av sina svårigheter att hantera emotionell smärta och relationsproblem. Deras inre konflikt mellan att vilja ha närhet men samtidigt vara rädd för den kan leda till kronisk stress. Många har också traumatiserande upplevelser från barndomen som kan leda till PTSD (posttraumatiskt stressyndrom).

Möjligheter till förbättring: Trots dessa utmaningar är det viktigt att notera att personer med desorganiserad anknytning kan arbeta på att förbättra sina relationer och känslomässiga hälsa genom terapi och självreflektion. Terapi, anknytningsbaserad terapi eller trauma-fokuserad terapi kan hjälpa dem att bearbeta sina barndomstrauman och lära sig nya sätt att hantera relationer och stress. Medvetenhet och bearbetning av deras anknytningsmönster kan hjälpa dem att bygga tryggare relationer och förbättra deras välmående över tid.

Alltså what the hell? Tack AI! Det blir ju så mycket mer uppenbart vad jag håller på med när man läser det svart på vitt. Vi har också frågat AI hur relationer med en person som har desorganiserad anknytning ser ut och hur man kan stötta en person som har detta problem om man är i nära relation med personen. Så min man har ju roat sig med att studera detta med sin AI och skickar bilder till mig på vad AI säger. Det har hjälpt både honom och mig att förstå min problematik och gör att vi kan hantera det på ett mer konstruktivt sätt. Inte så anklagande utan mer insiktsfullt.

Så min man har konstaterat att jag agerar enligt AIs specifikation. Great, man känner sig ju som en förprogrammerad produkt av ens sjuka barndom… men steg ett är väl att inse att det är den här problematiken jag lider av och att jag aktivt måste arbeta för att bli av med den och få en tryggare anknytning till mig själv och min partner. Alltså, inte förutsätta att han är ett svin… vore en bra början…

Jag ska fokusera på att reflektera över detta. Imorgon har jag ett nytt samtal med en psykolog så vi får se om hon har något vettigt att säga. Sist konstaterade hon ju bara att jag hade ångest och depression samt skulle behöva lite mer stabilitet och trygghet för att kunna bearbeta mitt inre… Så paus på poly ett tag och fokus på traumabearbetning…kul.