Jag insåg precis en sak. Jag insåg varför det har blivit för mycket att hantera. Varför jag har hamnat i en livskris…

Jag har förlorat allt!

Vi flyttade till ett nytt land. Lämnade tryggheten i Sverige, huset, alla mina vänner, min bror, alla jobbkollegor, karriären, familjen… jag fick inte ens ta med min katt så honom har jag också förlorat. Här har jag inga vänner som vill umgås med mig, jag måste typ böna och be för att någon ska hitta på något med mig vilket känns så satans tragiskt och patetiskt. Det är ingen som spontant hör av sig och vill umgås. Jag förlorade hela min koppling till Finland och till min pappa som har alzheimers, mina kusiner…

Det enda jag är i det här nya landet är mamma till mina barn. Mamma och hemmafru. Inte kollega längre, inte nåns bästa vän. Jag tänkte att det skulle vara okej, jag hade ju kvar min relation med min man och livspartner i alla fall men nu känns det som att jag inte ens har den heller. Vi gör ju ingenting på tu man hand jag och han… vi har ju sagt att det är svårt nu när barnen inte kan det nya språket, svårt att hitta barnvakt men det är väl bara en ursäkt… Det hade ju gått om man ansträngt sig…men det är det kanske inte värt… Det är så det känns i alla fall. Inte ens min man tycker det är värt att prioritera egentid med mig…

Så inte nog med att jag förlorat all min trygghet och mitt sociala nätverk, jag har också haft känslan av att jag förlorat min man. Han väljer ju att istället göra saker på tu man hand med en annan kvinna.. Nya upplevelser, nya konserter, nya vyer, minnen för livet. Men vad har jag? En lägenhet som jag är i 24 timmar om dygnet… ingen som vill umgås med mig, ingens prio…bortglömd, övergiven, ensam…

Jag gick från att ha allting, ett jobb jag trivdes med, kollegor att skoja med, ett arbete som kändes viktigt, vänner som ville umgås med mig, planer, stöd, kärlek, omtanke….till att ha ingenting kvar av min identitet…förutom mammarollen. Alla som jag älskat…har jag förlorat.

Jag förstår att min man trivs här. Han är på toppen av sin karriär, han har en praktisk hemmafru som sköter alla hushållssysslor, han har kollegor, han går på AWs, han känner sig uppskattad på jobbet och hemma av barnen som tycker pappa är bäst och roligast och så har han dessutom hittat en dejt som är förälskad i honom och ger honom massor av positiva kommentarer. Såklart han trivs, såklart han känner sig på topp. Han är på högsta steget av Maslows behovstrappa och håller på att förverkliga sig själv medan jag kämpar för att överleva och hitta mig själv. Jag har förlorat allt… mitt hem, min familj, min katt, min karriär, mina vänner, mina rötter…jag vet inte vad som är kvar av mig längre.

Så är det så konstigt att jag reagerar så starkt på att min man också, utöver att han redan har ALLT, även ska ha en dejt att roa sig med. Så att jag får ännu mindre egentid och känner mig ännu mer övergiven och oönskad. Jag vill också gå på dejt med min man… jag vill också ha egentid med honom som par och umgås med någon som faktiskt uppskattar mig. Jag vill bli sedd, känna mig uppskattad, få beröm, ha någon som överhuvudtaget tycker det är värt att hänga med mig… jag känner mig så jävla ensam och oönskad… och i vägen. Just nu känner jag mig i vägen för min mans självförverkligande. Det känns ju inte heller så jävla kul. Jag hade allt i Sverige… och nu har jag förlorat allt. Jävla skitland!

Visst hade jag alltid drömt att flytta utomlands så det kändes som att något saknades när vi var i Sverige men där hade jag åtminstone min trygghet bevarad och stöd av mina vänner. Det har jag inte längre och det gör fruktansvärt ont. Jag känner mig inte viktig för någon längre (förutom mina barn)…och det känns som att jag har svikit alla…mina vänner, min familj, min katt. Alla som betydde någonting för mig har jag lämnat…

Så en ytterligare insikt om ni ska testa poly som par. Se till att er relation är jämställd! Se till att ni båda har trygghet och stöd, hobbies, vänner när till hands, aktiviteter som känns meningsfulla så att ni känner er meningsfulla. Flytta inte till ett nytt land och bli reducerad till hemmafru medan din man gör sitt livs karriär och dessutom hittar en fantastisk dejt. Det är inte bra för självkänslan alls! Jag har nog aldrig känt mig såhär ouppskattad i mitt vuxna liv… och jag längtar hem. Fruktansvärt mycket.