Jag vill egentligen inte skriva någonting. Det är för tungt just nu. Det har utvecklats från lite lättare ångest varje dag till ganska svår ångest varje dag. Om det skulle finnas en skala där 0 är ingen ångest och 10 är panikångest så har jag nog gått från en 3:a till en stadig 7:a. Det är ett jävla skit!

Jag blandade in alkohol i mixen av ångest och depression också. Det var ett misstag. Jag hade ingen kontroll över mängden jag drack och det blev absolut för mycket. Idag, två dagar senare, så skäms jag. Jag är 36 och borde veta bättre än att bli skitfull men det gör jag tydligen inte. Blanda inte in alkohol när du har svår ångest och depression. Det känns absolut lättare för stunden, som att alkoholen blåser bort alla dina problem. Jag var faktiskt glad för första gången på svinlänge efter att ha druckigt några glas vin…sen blev det några glas till och några till…sen kunde jag inte stå upp längre. Det var inte vackert, det var självsabotage.

Min man är orolig för mig, det borde han vara… jag är orolig för mig. Det här är inte helt normalt och jag känner inte längre att jag kan hantera situationen. Så jag har bestämt att inte dricka alls under en tid framöver… och min man har sagt att han kan pausa sin polyprocess, för det är alldeles uppenbart att jag inte klarar av det just nu. Jag har aktivt försökt sabotera min relation med honom, jag har stängt av känslorna för honom och det är ett faktum att han är ett hot mot mig. Jag har haft lättare att vara ensam och kunna känna mig trygg men jag har inte kunnat känna mig trygg med honom. Det är som att, när han väljer att vara med henne så betyder det att han har övergett mig. Han har redan valt sida, valt prioritering och jag betyder ingenting för honom längre. Jag hamnar där varje gång och jag vet inte hur jag ska kunna känna annorlunda.

Läser man polyböcker och polytips så beskriver de ju att bara för att ens partner träffar en annan så ska det inte påverka er relation. Det är ju så för mig, jag har träffat andra partners men mina känslor för min man har ju inte ändrats för det. Han har fortsatt vara min livspartner och jag vet att ingen annan kan ta hans plats. Men varför kan jag inte vända på det då? Jag förstår ju detta…. men jag kan inte känna det!

Vi har läst på lite om anknytningsmönster och kommit fram till att jag troligen har den ”värsta” sorten… disorganiserad trygghetssökande anknytning. Det får man om man har haft en skrämmande och oberäknelig förälder, precis som jag haft. Min mor var både min trygghet och min största skräck när jag växte upp. Jag visste aldrig vilket humör hon skulle vara på och om hon tänkte skada mig eller krama mig. Det gör att jag snabbt kan vända i en relation, från att vara trygg till att bli extremt otrygg och det är precis vad som hänt med min man. Han har gått från att vara min trygga punkt i relationen, någon jag litar på, till att bli min största fara. Ett hot som måste elimineras för att inte kunna skada mig.

Så jag vet inte hur jag ska kunna gå tillbaka till att lita på honom igen. Eller hur jag någonsin ska kunna bli poly på lika villkor. Jag känner ibland att jag borde vara singel istället. Det är känslomässigt mycket lättare för mig att hantera. Samtidigt är jag inte den som ger upp bara för att något verkar omöjligt! Jag VET innerst inne att det är ett polyliv jag vill ha. Jag VILL kunna klara av det utan att sabotera för mig själv och utan att se min man som ett hot! Jag vill kunna ge honom den frihet han har gett mig… Jag vill kunna vara glad för hans skull. Jag vill att vi tillsammans ska kunna utforska sexpositiva klubbar och träffa andra polymänniskor. Jag vill ha det livet, jag tycker det är jättefint! Jag vill kunna leva i ett hippiecommunity där alla älskar alla…. men allt detta känns så sjukt avlägset just nu, nästintill omöjligt.

Det gör mig så fruktansvärt ledsen och besviken att jag inte klarade bättre… jag klarade inte av att vara en duktig poly. Jag kan inte hantera mina känslor. Jag har skitmycket trauma att bearbeta. Jag är destruktiv. Jag är kaos. Jag är helt lost! Men jag får acceptera att jag är så just nu… det är okej. Jag kan inte pusha mig själv mer nu, jag behöver tid att läka, tid att känna, tid att sörja och vara förbannad… Förbannad på alla orättvisor jag fått leva med, alla gånger jag blivit övergiven, alla gånger vuxna i min omgivning inte brydde sig, inte lyssnade, inte tröstade.

Allt gör så fruktansvärt ont. Och Berocca hjälper inte ett skit! Min psykolog tyckte jag skulle testa att ta det varje dag… minimal skillnad. Något som på riktigt skulle hjälpa är att inte dricka alkohol, sluta röka fucking Vape och fokusera på att ge mig själv positiva förutsättningar. Träning, näringsrik mat, roliga upplevelser, god sömn… fuck it. Det är som en depressionsdimma framför mina ögon, allt känns meningslöst, jag vill inte ens kämpa längre, finns ingen mening med allt… livet är ett långt lidande och snart får man dö.

Bläh! Sjukt deprimerande. Det är en dålig dag som sagt. Ångesten efter att ha gjort en karatefylla är alltid som värst andra dagen… jag har gjort det förr, jag känner igen reaktionen. Det känns som en lång jävla uppförsbacke just nu. Som att jag också släpar på en stor säck med stenar samtidigt som jag ska kämpa upp för en lång jävla backe…. Men det är väl bara att börja gå. Släppa en sten i taget och låta den rulla nerför backen och aldrig plocka upp den igen… Känna att bagaget från barndomen blir lättare och lättare varje dag…

Ja…. over and out. Har inget bra att sammanfatta inlägget med. Inget som kan knyta ihop påsen….den är för full med stenar..