Igår hade jag ett första möte med en psykolog och jag är om möjligt mer vilsen än innan. Hon tyckte att jag tagit mig lite väl mycket vatten över huvudet. Flyttat till ett nytt land och rivit upp all min trygghet och skyddsnät… sen dog min mor för 6 månader sedan och ovanpå detta tyckte min partner att det var en bra idé att starta sitt polyutforskande… hon sa att det inte var rätt tillfälle. Poly ska man utforska när båda är mentalt stabila och känner sig trygga… inte när man flyttat till ett nytt land och förlorat sin förälder. Båda föräldrarna egentligen, min pappa lever ju men han har alzheimers så han är ju inte direkt sig själv… Hon sa att jag hade behövt mer stöd och trygghet av min partner nu än någonsin just nu. Inte det här.

Såhär i efterhand var det en dålig idé, det var inte rätt tajming för min man att börja utforska poly men vi visste inte om det då. Jag kände mig mentalt stabil…tills jag totalkraschade… Nu har jag svårt att ta mig tillbaka. Fick några utvärderande tester av min psykolog också. Ångest, kris och depression. Gjorde dem nyss och kan gissa att mina resultat är rätt dåliga. Vi ska ses nästa fredag igen och utvärdera resultaten. Så länge tyckte hon att jag skulle ta Johannesört eller Berocca. Wtf, tänkte jag… Berocca är väl för att boosta sitt liv eller nåt sånt. Perform on top, boost your energy blablabla. Men men…jag är desperat så varför inte.

Försöker prata med min man och det går väl hyfsat. Vi är båda ledsna tror jag. Han är besviken, jag är förkrossad och…. ja… jag vet inte hur vi ska fortsätta. Han är villig att ta en paus från polylivet om det är en lång paus. Minst 6 månader och under den tiden ska inte jag få träffa någon heller. Det är fine, det är inte direkt som att jag har någon energi över till att leva ett fritt och glatt polyliv just nu. Allt känns meningslöst.

Men jag är rädd att han ska bli bitter på mig för att jag saboterar hans polyäventyr. Så jag är lite inne på att bara släppa honom fri ändå. Sen vill jag inte vara med. Jag vill inte vara delaktig, jag vill inte vara ett stöd, jag vill inte veta. Jag vill bara vara ledsen och ifred… Jag kommer ju inte direkt må bättre av att ha en partner som sitter hemma och surar för att han inte får vara fri.

Jag känner mig som en blodig aggressiv tiger som drar sig undan för att slicka sina sår… låt mig vara ifred och läka mina sår… push me and I´ll bite!

Min psykolog ifrågasatte såklart vårt val av poly. Hon är väl troligen en människa som lever inom mono-normen. Hon trodde att jag valt poly för att jag är rädd att lita på att min partner kommer finnas kvar för mig… hon trodde att jag säkrade upp min spelplan så att jag skulle ha alternativ om min partner lämnade mig. Eftersom jag är uppväxt med en mor som hade typ 15 olika partners under mina år som jag bodde hemma så konstaterade min psykolog att jag inte vet vad en ”normal relation” är eller hur man knyter an till sin partner på rätt sätt. Hon trodde inte att jag litade på min partner eller vår relation och att det är därför jag väljer poly. Intressant tanke. Men jag tror hon har fel.

Det är ju inte så att någon av mina andra partners är ett alternativ för mig. Att lämna min man för att leva med dem har jag inte några som helst planer på. Jag gillar att leva med min man. Han låter mig vara ifred när jag behöver vara ifred. Han är inte needy, han behöver inte min hjälp, han är trygg och stabil. Jag gillar det. Han har dock inte förmågan att stötta mig när jag mår riktigt jävla dåligt. Alltså sådär dåligt som att ”jag vill inte leva längre, livet känns meningslöst”… jag har ganska lätt att relatera till den känslan och jag vet att den går över. Jag är på något sätt okej med att känna så, det är en bekant trygghet i den känslan. Tack vare att jag vet hur det känns så ryggar jag ju inte heller undan om jag möter en person som är i den känslan. De flesta vet inte hur man bemöter en människa i djup kris eller depression så de drar sig undan istället för att stötta. Jag har alltid dragit mig till personer som mått dåligt. Ibland kan det räcka med att man säger

”Hey…jag ser dig och jag ser din inre kamp. Vill du prata och dela med dig så finns jag här. Vill du ha en kram och gråta så finns jag här.”

Man kanske inte kan hjälpa till att lösa personens problem men man kan påminna dem om att de inte är ensamma. Det hade varit fint om någon kunde möta mig i den känslan, ge mig en varm kram och säga att allt kommer bli bra… men mina vänner bor ju inte här… jag har ingen som ser mig i mitt mörker här… och min man kan nog inte vara det stödet för mig, för han har aldrig mått såhär dåligt. Han kan inte relatera till hur det här känns. Har man aldrig varit på botten själv så är det nog svårt att älska någon som är där… och dessutom är han grymt besviken på mig just nu. Så jag jobbar väldigt mycket på att ge mig själv den kärleken. Säga till mig själv att det är okej att jag inte var redo, jag behöver inte vara en duktig poly. Jag behöver ge mig själv tid och kärlek, älska mitt mörker, älska alla delar av mig själv…även de delar av mig som säger att livet är meningslöst. Jag får ge mig själv en varm kram och säga ”hey, jag ser dig och ditt mörker men jag älskar dig ändå”

Så jag vet inte… slutsatsen idag är att jag är vilsen och jag vet inte hur jag ska ta mig ur. Jag hör inte min inre röst på grund av allt skrikande i mitt huvud. Det är gamla barndomsminnen, ilska, sorg, känslan av att bli orättvist behandlad, ensamheten, det totala mörkret och nu psykologen som säger att poly är nån slags reaktion på att jag aldrig upplevt en normal relation i mitt liv… kanske har hon rätt, kanske har hon fel.

Men vafan är en ”normal” relation egentligen? Innebär poly att man inte kan ha stöd och trygghet i sin partner? Är poly automatiskt lika med otrygghet? Vad har jag för relation till min livspartner egentligen när vi väljer ett polyliv?

Kommentera gärna om ni har något klokt att dela med er… jag är lost!