Min mor dog i mars i år, efter en hemsk sjukdom. Jag var inte där vid hennes sida när hon dog och hon var extremt besviken över detta och grät för att jag inte var där. Jag försökte förklara att jag ju kom till henne och tog med mig barnen och bodde hos henne i 4 veckor när hon fick sjukdomsbeskedet. Det var vårt sista farväl till henne. Jag ville inte att barnen skulle minnas henne från sjukhussängen, förvirrad, annorlunda, svag, desorienterad. Jag sa att det var vårt sista farväl, de veckorna vi var där, men hon förstod det nog aldrig.

Detta är något jag behöver bära med mig för resten av mitt liv. Jag kan inte ändra på det och fick jag chansen så skulle jag inte ändra på det heller. Jag prioriterade mitt eget mentala mående och mina barn och min familj. Hon var aldrig en mamma för mig ändå, vi hade en extremt medberoende relation som inte var hälsosam för mig…alls… Jag kämpade hela livet med att bli fri från henne.

Min pappa har fått alzheimers. Han stack ju utomlands när jag var liten och jag har inte direkt vuxit upp med honom mer än på sommarlov eller vinterlov. Men han har ändå varit där på något sätt och jag har alltid varit välkommen dit. Men senaste gången jag var där så märkte jag att han inte var sig själv och jag tyckte det kom smygande för snart 3 år sedan då han inte ringde och grattade till att jag fått barn. Mitt första barn kom han till Sverige för att se. Mitt andra barn fattade han inte ens vem hon var..

Min farbror i Finland är också i dåligt skick, troligen har han inte långt kvar han heller och han har tydligen blivit deprimerad. Jag har planerat att åka till Finland i Oktober för att säga mina farväl till både min far och min farbror. Fasar lite för detta. Jag tror att det kommer bli väldigt känslomässigt jobbigt för mig.

Såhär i efterhand så inser jag nu att jag borde förstått hur psykiskt påfrestande allt det här är för mig. Min mors bortgång, den skuld och skam hon lämnade mig med, min fars sjukdom, min farbrors sjukdom och depression. Hade jag varit smart och känt mig själv, min intuition och mitt inre lite bättre så borde jag kanske sagt till min partner att…

Hey, kan du vänta lite med det här att utforska poly? Jag tror inte jag är mentalt redo för ytterligare en känslomässig sak att hantera.

Istället försökte jag vara en ”duktig poly” och gick med på att han skulle utforska det. Jag har ju gjort det så det är inte mer än rätt att han ska få göra det…

Nu såhär i efterhand borde jag insett att det var fel tajming och att risken för att vår nuvarande relation skulle påverkas negativt var för stor. Jag var inte redo. Jag tror att jag nu har kommit förbi chockfasen av min mors död och jag inser att hon är borta… även om hon inte var en bra mamma så är det fortfarande en stor sorg att hantera hennes död. Det är fruktansvärt sorgligt, sättet hon dog på, den ångest hon kände, den förtvivlan, det desperata ropet på hjälp och kärlek. Besvikelsen över att jag inte fanns där för henne i hennes sista stund. Ångesten.

Och allt detta bara kommer nu och känslorna flödar över hos mig. Jag bara gråter och gråter och gråter floder och känner sådan skam och skuld. Jag känner mig också fruktansvärt ensam och jag inser också att jag har förstört min relation med min livspartner… den jag trodde var stabil och alltid skulle finnas där… Vi har tagit en paus. Jag har inte hanterat hans polyprocess särskilt bra och han har inte kunnat stötta mig i min extremt obehagliga trauma- och sorgebearbetning. Det är förståeligt, jag tror inte man ska lägga en sådan bearbetning på sin partner. Man måste ta ansvar och hantera den själv.

Jag har valt att släppa honom fri. Jag kan inte lita på att han ska stötta mig eller förstå mitt trauma. Trauma för döden, sjukdom och från barndomen. Det sårar mig att inte bli mött eller få stöd när jag mår dåligt, jag hade nästan räknat med att han skulle kunna stötta mig.. och jag kan inte hantera att han dejtar en annan heller just nu så jag kan inte stötta honom eller ge honom en rättvis polyprocess.

Jag kan inte vara duktig poly just nu!

Så lär er något av mitt misstag om ni ska utforska poly! Rannsaka dig själv om du verkligen är mentalt redo och om din partner säger att hen inte är det, pusha inte då. Har du förlorat en förälder eller närstående så kanske du är i en sorgebearbetningsprocess och det är INTE rätt tillfälle att också utforska poly. För poly är påfrestande mentalt och det krävs att ni är två trygga individer om ni ska göra det tillsammans.

Jag var inte trygg i mig själv och jag är inte trygg än. Jag jobbar på det. Jag vet faktiskt inte vilken sorts trygghet man kan förväntas lägga på sin partner.. jag vet inte vad en hälsosam anknytning till en annan person är, jag har aldrig sett eller upplevt en sådan. Det enda jag vet är att jag lade för stor tillit och trygghet på min partner…vilket gör att jag faller väldigt djup nu när jag inte längre känner denna trygghet för honom. Detta i sin tur ledde till att jag överreagerade på hans polyäventyr, fick panikångest och sa väldigt dåliga saker till honom… saker som han inte kan förlåta…

Så nu står vi här och det finns inget jag kan göra för att ta tillbaka någonting. Paus med oklar utgång… Det är som det är. Jag har förlorat min mor, min far, troligen min farbror och min livspartner under loppet av 6 månader… det är för mycket att hantera och min sorg över detta är extremt stor.

Men jag är också övertygad om att jag har förmågan att ta mig upp igen, jag har gjort det förr och jag kan göra det igen. Jag inser att jag är mitt i en livskris och att denna period och utvecklingen av denna kris kommer göra mig till en helt annan person än innan. Förhoppningsvis en bättre version. En mer stabil, trygg och harmonisk person. Men jag måste ta mig dit på egen hand. Bränna igenom min ångest och min sorg, hitta sätt att känna mig trygg utan partner och förlåta mig själv för att jag inte var redo.