Jag har tagit en lång paus från att skriva här för det har varit extremt turbulent känslomässigt under en längre period. Allt startade med att min man sa att han connectat med en kvinna som han nu ville börja träffa. Allt jag skrivit tidigare om poly och flersamhet är ju baserade på mina egna erfarenheter i och med att jag träffat andra, vilket inte har varit så jobbigt för mig att hantera. Jag har ju koll på mina känslor och mina aktiviteter men nu när min man träffat någon så har jag känt en enorm maktlöshet och har till och med fått panikångest och psykosomatiska symptom som magont, hjärtklappning, sömnsvårigheter, migrän och illamående. Det låter ju inte så hälsosamt, eller hur?

Men någonstans mitt i min ångest och katastrofkänsla så har jag ändå haft en känsla av att vi är på rätt väg när det gäller poly. Jag vill fortfarande vara i ett flersamt förhållande, jag är övertygad om att det är rätt för oss men varför har jag då fått panikångest om jag vet detta??

Svaret är: känslor! De är inte särskilt logiska ibland och de är katastrofalt missledande om man har obearbetade barndomstrauman som triggas av händelser där man inte kan förutse utfallet. Så när min man sa till mig att han nu skulle träffa en kvinna så triggades min osäkerhet eftersom jag inte kunde förutse utfallet av denna aktivitet. Så vad händer då? Jo, jag går tillbaka i mitt minne för att leta efter situationer som är liknande och gör en slags uppskattning av hur utfallet kommer att bli… problemet är ju att jag bara har dåliga erfarenheter att referera till så vad drog jag för slutsatser?

Min hjärna sa: Okej, han ska träffa en annan… han kommer bli kär och han kommer lämna mig och barnen för han inser att han vill leva med henne istället… Sedan kommer vi flytta hem till Sverige och han väljer att stanna här med henne istället så har jag orsakat att mina barn får växa upp utan sin pappa och känna sig övergivna precis som jag gjorde…

Detta är kopplat till vad min pappa gjorde när jag var barn. Han träffade en kvinna i Finland, blev kär och sa till oss ”nu får ni klara er själva, jag flyttar till Finland”. Jag var 12 år och levde då veckovis hos min mor och far som var skilda. Problemet var ju att min mor led av obearbetade barndomstrauman vilket gjorde henne deprimerad, förbannad, mentalt sjuk och att hon fick narcissistiska drag deluxe så jag som barn hade inte en trygg miljö när jag var hos henne. Det hade jag dock hos min pappa… han var lugn, trygg, sansad och aldrig arg. Så där låg min trygghet som barn… men min trygghet försvann, han blev kär och lämnade sina barn i Sverige, så jag lärde mig att aldrig lita på någon annan. För om min pappa kan sticka…så kan vem som helst ändra personlighet och dra.

Jag berättade såklart om mina rädslor för min man, om att jag trodde han skulle överge mig och barnen, för det är viktigt när man väljer ett polyliv att man kan prata om rädslor, men problemet var väl att jag hade panikångest medan jag sa allt det där så min man, som bara är logiskt lagd, fattade ingenting! Vi har ju redan diskuterat polykonceptet och är överens att det är såhär det ska vara och sen får jag panik och anklagar honom för att han förstör våra liv!

Och detta ledde ju såklart till att min man blev förbannad och kände sig orättvist behandlad. Jag har ju träffat massor av andra men så fort han ska göra någonting så är det helt plötsligt inte okej? *suck* Och när min man blev förbannad och inte lyssnade på mina känslor (kände jag) så kände jag mig inte hörd och inte värdesatt vilket ledde till ännu mer panikångest och att mina försvarsmekanismer jag haft som barn triggades igång. *dubbelsuck*

Min hjärna sa: Du kan inte lita på din man längre. Han tänker bara på sig själv, det är bättre att du stänger av dina känslor nu och klarar dig på egen hand. Eliminera hotet fort som fan och skilj dig redan nu, det är bättre att du ensam tar hand om barnen än att det ska behöva bli bråk och turbulens i hemmet.

Det gick käpprätt åt helvete helt enkelt! Allt det jag redan läst och förstått om poly och flersamhet och att man kan älska flera personer samtidigt utan att det påverkar den primära relationen var som bortblåst! Ingen logik i världen kunde bita sig fast och få mina känslor att varva ner. Katastrofen var ett faktum (i mitt huvud)!

Jag bad honom pausa dejtandet och sa att han måste ge mig tid att bearbeta det här. Vi båda fattade ingenting till en början men senare insåg jag att wtf…det här var ju mina barndomstrauman som triggats igång. Det har ingenting med poly att göra och ingenting med min man att göra. Detta är något jag behöver bearbeta, återuppleva, förstå, förlåta och lämna bakom mig. Annars kan vi inte leva ett flersamt liv, det kommer bli för jobbigt för alla involverade. Så han gav mig tid och vi har haft många bra och djupa diskussioner men också ett antal diskussioner som gått åt helvete för att jag blivit triggad igen. Jävla känslor!

Så mitt råd till dig som är intresserad av att påbörja poly men har barndomstrauman:

• Rannsaka dig själv och försök komma underfund med vilka barndomstrauman du bär på. Det kan vara så att poly triggar igång rädslor att bli övergiven (om detta hänt dig som barn)
• Lär dig att känna igen dina triggers. Observera när du reagerar starkt känslomässigt på en situation (som egentligen inte är så farlig) och inse att det är en trigger och att du nu kanske har gått tillbaka till ditt lilla jag.
• Pausa diskussionen om du har panikångest! Ingenting gott kommer ur en dialog där den ena partnern har panikångest! Om du är partner till någon som har panikångest: backa ett steg, försök att inte ta det personligt och säg typ ”jag märker att det här gör dig upprörd, jag kommer inte lämna dig, behöver du tid så ska du få det, jag finns här för dig”. Men det är inte lätt att inse i diskussionens hetta när man har hamnat här…
• Planera en långsam process för dejtandet om det är så att din partner behöver bearbeta detta stegvis, känn efter och diskutera rädslor (i en sansad ton). I vårt fall var ju min man chill med allt från början, han har aldrig varit svartsjuk i hela sitt liv och har en trygg uppväxt och är trygg i sig själv… så han kanske hade förväntat sig att jag skulle bete mig likadant. Ehm….inte riktigt! Ha förståelse för att din partner kanske reagerar annorlunda även om ni logiskt sett är överens, underskatta inte kraften av känslomässiga reaktioner!
• Gör en lista på dina rädslor och vad du behöver för att kunna hantera dina rädslor. Diskutera dessa med din partner och hitta sätt som gör att du känner dig trygg i processen, kan vara svårt att tänka ut ibland så testa stegvis och observera vilka rädslor som dyker upp. Ta det långsamt framåt utan stress.
• Förlåt dig själv för dina reaktioner! Jag känner själv (nu såhär i efterhand när jag lugnat ner mig) att jag överreagerade och jag skäms lite för min reaktion och inser att jag inte behandlat min man rättvist… men det är okej, jag måste få kunna reagera och få utlopp för dessa känslor men jag måste lära känna mig själv bättre och veta när jag blir triggad så att jag också kan backa ett steg och säga ”Stopp, jag är inte på en bra plats just nu. Jag ser dig som ett hot och jag har katastrofkänslor, jag behöver få dyka ner i mitt mörker och hitta grunden till den här känslan”
• Kolla upp något som kallas för ”anknytningsmönster” och läs på lite om dessa. Personer med barndomstrauman har ofta ett anknytningsmönster som involverar trygghetssökande eftersom de inte är trygga i sig själv. Detta gör att man kanske lägger för stor vikt på att ens partner ska ge trygghet… och så fort partner gör något som kan riskera att tryggheten ruckas…så kan det bli katastrof. Jag har insett att jag måste arbeta med min egen grundtrygghet så att jag inte känner att något min man gör, ruckar tryggheten hos mig. Min trygghet ska förbli konstant oavsett vad som sker runtomkring… lättare sagt en gjort men jag tar ett steg i taget.

Ja…. det var väl allt för denna gång. Turbulens, panikågest, katastrof men också djupa diskussioner, traumabearbetning, trygghetsbyggande. Det ska bli intressant att se var jag hamnar med detta i slutändan. Jag kan absolut erkänna att jag, mitt i min panikångest, tänkt att det här med flersamhet är en dålig idé. Det är som upplagt för katastrof och helt jävla onödigt! Kan man inte bara bli monogam och leva med det i stillsamhet och vara nöjd? Men jag tror dock inte jag kan det… det är som att min logiska hjärna är övertygad om att denna livsstil är den rätta men mina känslor är inte där än. Jag kommer troligen ha mer panikångest, förhoppningsvis i kortare perioder än denna, och jag kommer bli bättre och bättre på att hantera och lyssna på mina känslor. Skulle älska om ni kommenterar eller delar med er av tankar och erfarenheter. Jag ska försöka lägga upp fler inlägg framöver men det har varit omöjligt att få ur sig ett enda ord under tiden jag mått dåligt… *trippelsuck*

Kärlek, respekt och tacksamhet till er. Hoppas detta inlägg givit er någon slags insikt, oavsett vad.