Det har varit lite uppehåll i skrivandet för min kompis kom hit från Sverige för att hälsa på oss. Hon har skilt sig från sin man för 2 år sedan och flyttat till ett eget litet hus där hon bor med sin dotter och hund. Det var liksom den klassiska skilsmässan för dem. De hade varit tillsammans i 13 år och hade det bra ihop men bestämde såklart att de skulle skaffa barn. När deras dotter föddes så kraschade pappan, fick en livskris och blev helt plötsligt någon annan.

Han ville inte ha med barnet att göra och fick ångest när hon skrek. De försökte många år och jösses vad min kompis har kämpat för att få det att hålla. Men för 2 år sedan gick det väl inte längre och nu har de delad vårdnad… fast inte på 50 % utan mer åt att han tar dottern 25 %, för det är allt han klarar av.

Det var exakt ett sånt scenario jag var rädd för när jag valde att skaffa barn. Att pappan skulle sticka, precis som min pappa gjorde när jag var liten.

”Nu är du stor nog att klara dig själv, jag ska flytta till Finland”, sa min pappa och så stack han. Jag var 12 år.

Jag älskade alltid min pappa, han var den trygga punkten i livet, tills han stack. Min morsa var helt galen… eller den rätta terminologin är väl psykiskt sjuk. Hon led både av depression och barndomstrauman som spökade så livet hemma hos morsan var inte direkt tryggt.

Som barn visste man aldrig när hon skulle explodera och vara skitförbannad på något man gjort eller inte gjort. Det gick inte heller att hitta något mönster i det. Jag försökte i princip hela livet att kalkylera och fundera vilket beteende jag skulle ha så att jag inte triggade hennes ilska men jag lyckades ju aldrig med det, vilket har stört mig såhär i vuxenlivet. Varför kunde jag inte fatta hur jag skulle bete mig? Vad är det jag missat? Jag har ju ändå lyckats ta mig igenom en civilingenjörsutbildning så att räkna ut hur man ska bete sig för att ens mamma inte ska bli förbannad borde jag väl lyckats med?

Det tog många år för mig att ens våga skaffa barn. Jag var livrädd för att bli som mina föräldrar, den ena som var konstant förbannad, trött och skrek på oss barn och den andra som övergav oss. Jag hade inte direkt några förebilder till föräldrar. Min morsa sa nån gång

”Du ska vara glad att jag inte slår dig såsom min pappa slog oss när vi var små!”

Jag vet inte om det rättfärdigar en livstid av psykisk misshandel, rädsla och ångest hos ett barn… Jag hade kanske föredragit en lavett framför någon som på alla vis uttryckte att man inte var önskad.

”Du ska vara tacksam att jag inte slår dig. Hade jag inte haft er kunde jag ha utbildat mig och flyttat till Spanien. Hur kan du vara så jävla egoistisk att du inte tänker på hur jag mår?”, sånt normalt som en mamma brukar säga till sin 7-åring väl?

Inte konstigt att jag själv blev deprimerad när jag födde min son. Jag fick panik, dels för att han hade kolik och jag inte fick sova om nätterna. Dels för att min mamma dök upp allt oftare för att ”hjälpa till”. Vilket var tacksamt på ett sätt, jag fick ju sova ibland. Men hon lyckades ju då nästla sig in i mitt liv igen och fortsätta manipulera mig som hon gjort hela mitt liv.

Det gjorde mig så fruktansvärt förbannad att höra andra mammor prata om hur fantastiskt livet var med en bebis och hur mysiga stunder de hade. Jag var liksom beredd att ge upp. Och så kom jag ihåg en historia min mamma berättat för oss ofta om när hon fick sitt första barn, min storebror

”Jag mådde så dåligt så jag tänkte rulla ner John för trappan när han var spädbarn för jag tänkte att det skulle vara bättre för honom”

och jag fick rysningar. Shit, jag är precis som min mamma! Då sökte jag hjälp. Jag pratade med BVC och jag att jag mår jävligt dåligt, inte bara lite dåligt som man kan göra när man är trött utan JÄVLIGT dåligt (betoning på jävligt)! Min BVC sköterska verkade lite trög så hon tyckte att jag skulle avvakta och så gav hon mig en broschyr om BabyBlues och förlossningsdepression och sa att det skulle gå över men senare när jag var på min efterkontroll hos barnmorskan Lisa, som jag träffat under hela graviditeten, så sa hon direkt

”Vad har hänt med dig? Du är inte samma person, du verkar inte glad längre. Hur mår du egentligen?”

Och då brast det, och jag öste ur mig allt skit från barndomen och Lisa häpnade… Sen konstaterade hon att det här inte var bra och ringde upp min BVC-sköterska och begärde att hon såg till att jag fick hjälp. Sen gick det snabbt!

Jag fick kontakt med kuratorn Gunilla som var jättebra. Hon hade blivit informerad om att jag led av en depression, så det var hennes utgångsläge, men det tog henne 45 minuter att lista ut att jag inte alls hade en förlossningsdepression, det var mina barndomstrauman som triggats upp igen och jag led av en åkomma…

Medberoende!

Ett barn som växer upp med en förälder som är psykiskt instabil blir, på samma sätt som barn till alkoholister och missbrukare, medberoende till sin förälders sjukdom. Jag gick till Gunilla 5 gånger och pratade igenom alla mina rädslor om att bli som mina föräldrar, försökte hitta mig själv som mamma och gräva djupt djupt i mitt inre för att kunna mejsla ut hur man ska vara för att vara en bra förälder. Det var skitjobbigt men jag fick med mig några bra lästips, bland annat en bok skriven av barn till alkoholistföräldrar, och jag kände igen så mycket av min mammas beteende i den boken! Det var skönt att äntligen få lite svar och inse att det var ju aldrig mitt fel som barn, det här att min mamma var deprimerad, förbannad, ilsken, utan problemet har ju alltid legat hos henne!

Hon skulle nog aldrig inse själv vad hon utsatt oss barn för, jag har så många historier som jag själv funderar på ibland om det verkligen var sant, för det är helt vrickade minnen. Jag har länge intalat mig själv att jag kanske drömde det där.. att hon tvärnitade bilen på motorvägen, tvingade ur oss barn ur bilen och åkte vidare. Där stod vi, John och jag, vi var väl kanske 10 och 6 år gamla… övergivna på en motorväg med tung trafik. Jag gråtandes, och John tröstandes… det är ju sjukt! Vilken mamma gör så mot sina barn?

Så någonstans i min rädsla att jag själv skulle vara som min mamma så lugnade mig kuratorn Gunilla med att förklara

”Men du, eftersom du nu sitter och reflekterar över detta och känner dig upprörd över att det hänt och själv kan säga att du aldrig skulle göra så mot ditt barn, så ser jag ingen risk att du själv skulle göra likadant! Du vet ju vad som är rätt och fel, du har en moralisk kompass som verkar fungera. Jag tror inte du lider av en depression, jag tror inte att du kommer bli som din mamma….men jag tror att du har många minnen från barndomen som du behöver bearbeta. Inte med mig, men med en utbildad psykolog”

Hon hade ju rätt! Sen har det varit en lång resa att arbeta med det och jag kan inte ens påstå att jag är färdig med bearbetandet. Men 2 barn och inga depressioner senare så har ju åtminstone någonting förbättrats. Det är väl därför jag startat en blogg, bland annat, så att det ibland kan få flöda ut i skrift, som ett sätt att bearbeta.

Så vill du fortsätta läsa om den resan, prenumerera på bloggen och kommentera gärna om du har tankar eller funderingar. Dela gärna om du har egna liknande erfarenheter. Jag tror starkt på att det hjälper att dela med sig av detta och inte hålla det inom sig, vi är otroligt många som arbetar oss igenom barndomstrauman, men det är tyvärr inte många som vågar prata öppet om det! Snälla, bryt den trenden. För din egen skull!

Love and Peace