Det finns många av oss därute… vi som kollar runt på grannarna och de andra föräldrarna på förskolan och funderar på vad faan vi håller på med egentligen. Som sneglar på grannen som klipper gräsmattan och vet innerst inne att vi också nu förväntas klippa gräset men skiter fullständigt i det. För det är så meningslöst.

Förra hösten krattade jag inte ens löv på tomten, trots att alla grannar gjorde det och lade i prydliga små högar. Äsch, tänkte jag… man kan väl bara mejja ner löven med gräsklipparen så fertiliserar de gräsmattan eller nåt. De syns i alla fall inte längre när de är småsmulor! Vi köpte fula bilar också. Klart vi skulle haft råd med dyra och fina bilar, vi båda är ju ingenjörer, men varför? Jag köpte en liten Toyota och en doftgran, sen sladdade jag in på jobbparkeringen med EPA-dunk på högsta volym så kollegorna lyfte på ögonbrynen när jag parkerade.

Jobba, äta, sova, byta blöjor, snegla på grannar, drömma sig bort, ha parmiddagar och ha så väldans trevligt. Är det meningen med livet? Ha så trevligt som möjligt och sen dör man.

Jag försökte på riktigt ett tag. Tänkte att det vore ju lite skönt att vara lite mer lagom och inte så speciell, kanske nöjd med tacofredag och lördagsgodis som höjdpunkter på veckan och sen gå till jobbet som vanligt på måndag morgon. Men jag har alltid haft den känslan inom mig att det finns något större!

Jag är som Belle i Skönheten och Odjuret. Inte det här hela monster-blir-till-prins-o-de-lever-lyckliga-ihop-resten-av-livet-delen, men Belle från början av filmen, där hon känner att hon inte passar in i småstadslivet och drömmer om nåt mer! Jag kunde spola tillbaka VHS-kassetten bara för att se början, om och om igen (ja, jag är så pass gammal att jag kollat på VHS)… (och Ja, jag är för gammal för att lyssna på EPA-dunk).

Vi blir matade från och med barnsben att meningen men livet är att utbilda sig för att kunna få ett bra jobb, hitta en partner, bygga ett hus, jobba, jobba, jobba, skaffa barn, uppfostra dina barn och var närvarande samtidigt som du jobbar 100 % och klättrar i karriären så du får mer pengar och prestige, var pigg och glad och vältränad så blir du lycklig sen!

Det är en bluff!

Vi blir lurade att tro att detta är något ALLA vill ha och att det är något att sträva efter. Vi blir lurade att hoppa in i detta ekorrhjul av vardagssysslor och vi springer runt som idioter i det här hjulet för vi tror att det leder till någon slags belöning i slutet! Men då har vi ju missat hela poängen…

Livet händer ju där i ekorrhjulet!

Livet hände medan du sprang som en idiot mot målet och förväntade dig en belöning! Inte konstigt att man hamnar i sin största livskris när man är 40 år sen och barnen är stora och börjar skaffa egna liv, du tittar på din partner och inser att du inte har en aning om vem du egentligen är gift med, för ni har ju inte hunnit snacka de senaste 15 åren för ni har haft fullt upp med livspusslet och hushållssysslor!

Jag tror att vissa faktiskt trivs i ekorrhjulet och jag är glad för deras skull men jag mådde inte bra i ekorrhjulet. Jag längtade ut, iväg, nånstans… precis som Belle. Jag fick panik av att tänka att detta är mitt liv, detta ekorrhjul är mitt liv. Så jag och min man hade en årlig livskonferens, det är en kväll om året där vi har en stund för oss själva och diskuterar igenom kommande året väldigt djupt, vi pratar om personlig utveckling, karriärsmål, relationer till varandra och till andra, föräldraskapet, huset, ekonomi och så avslutar vi med att bestämma mål för kommande året samt om vi tycker att vi ska fortsätta vara gifta ett år till. Vad som dök upp under denna livskonferens ett år var att vi båda var less… tyckte livet kändes lite meningslös och inrutat. Livet kändes inte spännande längre, bara som ett fängelse. Så då brainstormade vi..

Vad kan vi göra för att livet ska kännas meningsfullt igen?

• Kanske ska vi skilja oss så vi kan ha varannan vecka med kidsen och varannan vecka att leva som singel och göra vad fan man vill?

Det är ju inte en dålig idé. Men vi tyckte om varandra lite för mycket och vi hade ju rätt kul ihop, så det ville vi inte.

• Vi köper en stor bondgård och blir självförsörjande bönder!

Det var lockande ett tag och vi lade nästan bud på en bondgård men så insåg hur mycket jobb man måste lägga ner för att gå runt. Det finns ju en anledning till att bondesamhället är avvecklat idag… Vi insåg att vi varken har kunskap eller ork att hålla på med odlingar och boskap så den idé fick ryka.

• Vi flyttar utomlands!

Japp, det gör vi! Och vips hade vi ett gemensamt mål att fokusera på och vi fick tillbaka livsglädjen.

Så den här livskonferensen är en ganska bra check att kolla läget med sin partner. Det innebär ju att man mitt i springadet i ekorrhjulet stannar upp, ser varandra i ögonen och frågar

Varför springer vi för?

Och då kanske man inser att man inte alls trivs i ekorrhjulet. Att man liksom känner sig lurad och att det är en bluff. Att man egentligen kanske skulle vara en vildekorre, för ekorrhjulet räcker inte till. Jag tror verkligen inte att ekorrhjulet passar alla, det passar kanske nån viss procent av befolkningen, jag skulle gissa kanske 70 %. Men resterande 30 % tycker kanske att det är meningslöst och vill vara fria ekorrar och kasta sig från gren till gren ute i skogen istället.

Så mitt råd till dig är att stanna upp en gång och observera din vardag. Does it make any sense? Känner du dig levande? Känner du genuin samhörighet ditt grannskap, din by, din stad, ditt kvarter? Har du trevligt och är nöjd med det eller längtar du ut?

Det finns inga rätt eller fel, vi är människor och komplexa varelser så min lösning fungerar kanske inte för dig. Du behöver rannsaka dig själv och följa din intuition. Du kanske är nöjd med vardagen, livet kanske känns meningsfullt. Vad bra! Fortsätt så. Men för dig som kanske känner dig låst så hoppas jag att denna läsning kanske öppnar upp att du börjar fundera om du kan justera ditt liv så att det känns meningsfullt igen?

Det finns många andra sätt att leva än normen visar. Man skulle kunna leva i ett hippie-community, dela på barnpassningen och hjälpas åt i byn. Man kanske ska bjuda in en tredje vuxen att bo med dig och din familj så ni alltid har en som kan ta hand om barnen. Var inte rädd för att vara konstig eller att inte passa in. Du passar kanske inte in där du är just nu men hitta då andra människor som tänker likadant så ni kan passa in med varandra!

Hur känner du? Kommentera gärna nedan. Jag är alltid nyfiken på andras tankar och funderingar. 🙂